Småsakerna.
Små saker. Det är något som fascinerar mig så otroligt mycket.
Hur en person otaliga gånger kammar igenom sitt hår med fingrarna när den är nervös. Rodnar du eller blir du babblig när du pratar med någon du gillar?
Småsaker.
Come what may.
Det var väl inte mer än rätt tänkte hon medan hon målade på ett extra lager över de få ynka blöta fransarna som var synliga. Resten av mascaran hade kletats ut längst hennes kinder och lätt hulkandes återupprepade hon tanken för sig själv.
"Det var väl inte mer än rätt".
Några drag med borsten och lite läppstift så var hon redo för några andetag och lite självinsikt.
Han tyckte inte hon var vacker.
Hon såg sig i spegeln och hade hållt med honom från början.
Han påverkades inte av henne, inte det minsta. Han brydde sig inte och han ville inget. Han hade kunnat gå förbi henne på gatan utan att känna nånting. Han skulle kunna lämna henne, bara gå ifrån allt, utan att ens vända sig om.
Så det var väl inte mer än rätt.
Hon gick ut genom dörren, bort från allt som var stöttande men destruktivt. Bort från honom och den han ville att hon skulle vara.
Det var inte mer än rätt, eller var det det?
Var det fel att behöva blickarna? Behöva beundrelsen, komplimangerna och intresset? Var det fel att hon skulle gå ut och krossa hjärtan för att någon krossat hennes? Hon behövde bli avgudad ikväll, se hur det tindrade i ögonen på någon kille som var lik nog men inte i närheten av den personen som hade malt ner henne till nått hon inte ville vara. Ingen var som han. Allt var bara han.
Men ikväll skulle det vara om henne.
Hon skulle få dem skratta, få dem att säga att hon var rolig.
Hon skulle skratta, få dem att säga att hon var levande och vacker.
Hon skulle få dem att hoppas, få henne att känna sig behövd.
Hon vandrade gatorna ner medan tankarna om honom bombarderade hennes huvud. Arg, förtvivlad, trasig, tokgalen och halvt kär i honom flög hon fram.
Och hon skulle sitta där, bada i komplimanger och kärlek som någon som varit utan vatten i månader. Allt på grund av honom.
Hon behövde bli avgudad ikväll, se hur det glittrade i deras blick. Blicken hon aldrig skulle få av honom. Få all den kärleken hon aldrig kunde få från honom. Sen skulle hon gå hem, antagligen behöva torka bort mer tårar innan hon kröp ner i sängen. Han skulle vara där, där i hennes tankar. Och när den glittrande blicken stirrade mot henne visste hon att hon hoppades av hela hennes hjärta att det var han som satt där istället.
Happy halloween peeps
Hey guys, todays lesson was seriously amazing. Our teacher B gave us some candy and we had dialog day ( which means writing scripts to eachother and performing them) it was hilarious. Love my class. Im so happy for all the incredible people I've met since I started this class. Lena, Johannes, Adam, Fabritzio, Barbra, Malena and now this charming little group. Thanks for making everyday so much fun!
.
Hon kammade igenom sitt hår en sista gång, kollade sig i spegeln och möttes av hennes ljusblåa ögon som tindrade tillbaks mot henne. Idag skulle hon få träffa honom igen och allt skulle vara perfekt. Han skulle lyfta upp henne så lätt, säga hur stolt han var över hans tjej och berätta hur mycket han älskade henne. Han skulle säga hur mycket han saknat henne och hur svårt avståndet var för honom också. Hon skulle äntligen få veta att han tänkte på henne lika mycket som hon tänkte på honom.
Veta att han satt där på andra sidan av telefon linjen och längtade, även om han aldrig ringde.
Men det gjorde inget, för idag skulle han komma tillbaka. Allt skulle bli perfekt.
Hon var tvungen att vara perfekt, hon skulle visa hur duktig hon var.
Hon knöt sina skor, det var svårt men rosetterna blev fina. Hon skulle berätta att hon knöt dom själv. Och han skulle kolla på henne och le, tillräckligt för henne att veta att hon gjort ett bra jobb.
Hon drog en hand över sin klänning, den finaste hon hade. Hon kände sig fin, som någon värd att älska.
Hon kastade en sista blick i spegeln innan hennes spänning tog över och hon rusade ut i hallen. Han skulle komma snart, så hon skulle vänta här i hallen. Hon satte sig ner och stirrade mot den stängda dörren. Snart snart snart sa den lilla rösten i hennes huvud. Snart.
Han kom aldrig den dagen och linjen var alltid lika tyst. Flickan växte ur sin finaste klänning och hade kastat ut hennes skor för länge sen. Och nånstans på vägen till att växa ur alla de sakerna, blev flickan en kvinna.Den flickan som stod och stirrade blint på en dörr, en dörr som aldrig skulle öppnas, hon växte upp och slutade vänta. Aldrig igen skulle hon stå i sin finaste klänning och hoppas att hon var bra nog att bli älskad. Aldrig igen skulle hon göra allt hon kunde för att bli den han ville att hon skulle vara.
Hon lovade sig själv att aldrig vänta på någon igen. Hon skulle vara riddaren av sina egna vita hästar, kyssa prinsar innan de kysst henne och stänga dörrar innan de hunnits öppna. Aldrig vänta för länge och riskera att stirra sig blind på en dörr igen.
Varje dag kammade hon igenom sitt hår, strök en hand över hennes kläder och kastade en sista blick på sig själv i spegeln. Alla dessa år senare hade hon inte en ända gång mötts av de ögonen hon haft den dagen. Inget tindrande hade någonsin träffat hennes ögon igen, det var borta.
Lika borta som den delen av henne som fortfarande väntade på honom.
Aldrig igen.
Counting my footsteps praying the floor won't fall through again.
.
I en film hade det regnat, hon hade tittat ut ur fönstret från taxin och stirrat ut mot gatlamporna och trafikljusen med en död blick. Kanske hade någon sorglig låt spelats, eller simpel pianomusik. Hon hade varit så elegant i all sin sorg, som ur en svartvit film från 60talet.
Men hon satt inte i en taxi och inte en enda gatumusikant spelade när hon sakta vandrade hem genom stan. Det regnade inte heller, inget som kunde spegla smärtan i hennes bröst. Och sorgen fanns det inte ett spår av i hennes ansikte, utan ett svalt leende satt välplacerat på plats. Inte ett tecken på att hon inte kunde andas av all sorg som kröp från magen upp i hennes hals.
Hon ville ju så mycket. Hon ville att han skulle vilja. Men det var först nu hon hade förstått. Och det är sorgligt, när det inte slutar som man hoppas, när filmen inte får ett lyckligt slut och när man långsamt förstår att det är över. Hon hade varit hans största fan, inte för vad han gjorde utan för vem han var. Inte för hans namn utan för hur han såg på henne med en värme som värmde i hela hennes kropp. Hon gick den tysta vägen hem, och försökte dirigera hennes tankar som spelade henne ett spratt. Hon tänkte på allt som varit och allt som det aldrig kommer bli. Hon hade förstått nu, att det här var slutet. Finito, inget mer. Och det var befriande att få en etikett på det. Hon skulle fortfarande vara hans största fan, men någonstans visste hon att hon förtjänade bättre än det här. Han skulle ha varit hennes fan också, inte för vad hon var utan för hur hon var.
Du och jag, Stockholm.
Det är en underlig känsla att blicka ut över en plats och finna dig själv omgiven av människor du älskar, människor som fyllt din vardag med solsken och skratt och nu är där bara för din skull. Omgiven av bästa vänner, familj, magiska arbetskollegor och vänner. Om två dagar byts dessa ansikten ut mot något helt nytt, på en ny plats men värmen av denna kväll kommer sitta kvar. Du promenerar hem genom staden, med dina bästa vänner vid din sida och går samma gator som du alltid gått. Jag kände så mycket kärlek för Stockholm, staden och människorna. Och jag menar inte "kärlek" som en vardaglig sak, utan jag älskade denna stad. På samma sätt som man älskar sin första kärlek och aldrig älskar någon på samma sätt igen.
I like what you say, you said "baby I only wanna make you happy."
Ibland undrar jag om jag har ett extra hjärta gömt någonstans inne i min kropp, för var får all kärlek plats egentligen? Denna vecka har varit helt sjuk. Som en berg-och-dalbana känslomässigt. Jobbade på hollister i måndags, åt på ciao ciao med Sophie, Linn, Elin och Elin när jag slutade. Pizzamåndag och babbel. Tisdagen jobbade jag mitt sista pass på hollister. ONT i hjärtat, kan inte förklara vad som gjorde mig så ledsen men att lämna ett ställe som är kopplat till så fantastiska människor känns som ett riktigt breakup. Igår, onsdag, åt jag lunch med mormor och morfar. De hade bakat engelsk ostkaka, min favorit, och jag hjälpte dem med lite teknik. När jag skulle gå började mormor gråta och sa massa fina saker, det ända en sammanbiten morfar sa var "beblanda dig inte med massa folk" och Gud vad det får mig fnissa.
Efter lunchen åkte jag hem, fixade mig och mötte tjejerna (Maria, Sophie O, Sophie S, Elin M, Elin R, Linn och Dan) i stan. Vi åt och drack lite vin på papa italiano innan vi drog på min drink på collage. Efter det vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, förutom att jag har världens finaste vänner och aldrig känt mig så varm i bröstet. TACK alla ni, ni rockar min värld om och om igen!
Sov hos Linn och åkte sen till pappa och kramade Melker och pappa över en fika. Nu är jag på g till ingarö igen! Mycket tid på att flänga runt och säga hejdå, men det är det så värt. Imorgon åker jag. Så nu ska jag packa som en galning. Puss fina läsare!
I asked her why she was running away, she said she was born to live this way.
Tårarna kom, nej de forsade och hon lät dom rinna.
Skamlöst lät hon dom rinna ner för hennes kind. Hon var till och med stolt.
Bröstet sved och tårarna var salta när de träffade den leende munnen.
Hon föreställde sig hur hon såg ut som en galning där hon satt på bänken, med ett stort leende på läpparna och tårar som aldrig tog slut. Men då fick hon vara galen.
Hon grät för något bra, hon grät för kärlek. Och kärlek gjorde ont när det var riktigt bra. Så stolt lät hon tårarna rinna, medan hon log åt alla fina minnen hon nu skulle lämna. Hon grät för att hon var lycklig och lämnade allt som gjorde henne glad. Hon visste att det var självisk, funderade på om hon skulle klara separationen. Hon funderade på varför hon ens ville lämna stället från första början. Men hon visste också att hon måste, hon ville det med hela sitt hjärt,. även den delen där det gjorde ont. Hon visste att när hon väl vågat flyga skulle allt bli bra, men just nu ville hon sitta på bänken och gråta tills det inte var några tårar kvar. Och hon skulle gråta, gråta för all kärlek, alla vänner, allt hon skulle lämna kvar i landet hon älskade. Hon skulle låta tårarna rinna, känna saltan i munnen medan hon log. Låta folk se hur den genuina blandningen av lycka och sorg fick ett ansikte.
.
Som när hennes ögon lös upp när hon pratade om något hon verkligen tyckte om, eller hur hon ibland hoppade över ord för att hon var så exaclterad över det hon skulle komma fram till. Eller hur hon täckte munnen när hon skrattade eller kunde ha stunder då ren sårbarhet och osäkerhet sken igenom den perfekta fasaden. Det var nog det han gillade mest, hur han älskade de sidorna hon skämdes för själv.
.
.
Nu låg hon på filten på bryggan, kände hur några få envisa myggor satte sig på henne och det började klia, och hon kunde inte bry sig mindre. Hon skulle bära myggbetten med stolthet, med känsla av att hon hyllade sommaren genom sina sönderkliade armar. Det var något vackert i den gesten tyckte hon och hon log för sig själv.
Medan hos iaktog himlen, som under månader bytt ut sin färg från mörkblå stjärnklar himmel till numera blacksvart himmel, dansade tankarna iväg. Hon tänkte på allt och hon tänkte på inget. Hon tänkte på saker som gjorde ont och saker som inte kändes. Nånstans mellan hennes funderingar händer det. Hon ser det, för första gången i sitt liv. Ett stjärnfall. Det betyder att man fick önska sig någonting? Eller rättare sagt vad som helst. Tankarna började rulla, på allt ifrån de mest ytliga sakerna som skulle innebära matriell lycka slutligen till de mest rensonabla önskningarna. Så som skydda alla de jag älskar, lycka till alla jag bryr mig och liknande önskningar. Plötsligt slöt sig hennes tankar runt en av önskningarna som hon tänkte så förbipassande att hon borde ha missat den.
"Att alla personer känner likadant för mig som jag känner för dom". Hon öppnade ögonen och det kändes som att hon hade lasersyn genom mörkret, hon såg allt kristallklart. Hur hon aldrig hade behövt oroa sig för vad någon tyckte, för hon skulle veta att de kände som henne. Att sluta behöva oroa sig för att man var den som brydde sig mer och att kunna se på en människa och veta att den känner exakt samma kärlek och värme när den möter din blick. Och tvärt om. Plötsligt kändes vinden kallare, var det inte därför hon stannat upp vid just den önskningen. Att de personerna som du brydde dig för lite om eller inte gillade aldrig skulle känna att de var svikna. Att garanterat aldrig kunna såra någon igen, då den skulle få tillbaks de känslorna som den gav.
Tankarna fortsatte snurra och glädje sköljde över henne samma sekund som en sorgsen känsla erövrade hennes tankar. Hon visste inte om hon var ledsen eller glad och överväldigad av sina egna tankar började hon frysa. Hon gick tillbaka in i huset, kramandes med filten och lyssnade på musik så högt att hon trängde ut tankarna. Den natten drömde hon om det ändå, när musiken inte kunde hålla tankarna borta.
Hon såg hur hon fick tillbaks det hon ville ge, hur obesvarade känslor, besvikelser och krossade förhoppningar inte fanns.
LDR.
At night I fell asleep with visions of myself, dancing and laughing and crying with them.
Three years down the line of being on an endless world tour, and my memories of them were the only things that sustained me, and my only real happy times.
I was a singer - not a very popular one,
I once had dreams of becoming a beautiful poet, but upon an unfortunate series of events saw those dreams dashed and divided like a million stars in the night sky that I wished on over and over again, sparkling and broken.
But I didn't really mind because I knew that it takes getting everything you ever wanted, and then losing it to know what true freedom is.
When the people I used to know found out what I had been doing, how I'd been living, they asked me why - but there's no use in talking to people who have home.
They have no idea what it's like to seek safety in other people - for home to be wherever you lay your head.
I was always an unusual girl.
My mother told me I had a chameleon soul, no moral compass pointing due north, no fixed personality; just an inner indecisiveness that was as wide and as wavering as the ocean...
And if I said I didn't plan for it to turn out this way I'd be lying...
Because I was born to be the other woman.
Who belonged to no one, who belonged to everyone.
Who had nothing, who wanted everything, with a fire for every experience and an obsession for freedom that terrified me to the point that I couldn't even talk about it, and pushed me to a nomadic point of madness that both dazzled and dizzied me.
.
Bort från strålkastarna och blixtrarna som riktades mot henne.
Hon hade längtat så.
Att vara på något stort, ödsligt ställe som skulle få henne känna sig liten.
Nu stod hon där,
Medan hon vandrade på den änsliga vägen kände hon sig ensam,
Men var det så att hon flydde från de människor som var fel? De människorna som hade behov på henne som hon varken kunde eller ville leva upp till.
Hon hade varit arg på sig själv så många gånger.
För att hon sårade människor, för att hon inte levde upp till deras förväntningar.
Hon hade upplevt hur deras obesvarade kärlek nästan kvävde henne och hur hennes dåliga samvete lämnade henne sömlös på nätterna. Hur ett par armar som skulle kännas beskyddande och varma runt henne fick det att kännas som att hon saknade luft i hela bröstet.
Men den gråa vägen som hon nu vandrade på var inte det hon sökte efter.
För hon insåg att hon hade känt sig ensam förut. Den där oönskade känslan som smög sig upp när hon minst anade det. Som när hon såg folkmassans händer utsträckta mot sig, när hon var i centrum av tusentals människor men ändå helt själv. När leendet spreds sig i hela hennes ansikte men aldrig nådde hennes ögon.
Hon längtade inte bort till att få vara ostörd, ensam eller obetydlig.
Hon längtade nog bara bort till någon som såg henne på rätt sätt, utan att kväva henne eller förvänta sig något av henne som hon inte var.
Någon som fick henne att känna sig mindre ensam.
Någon som älskade henne istället för att avguda henne.
För visst var det skillnad på att stirra blint på någon, och faktsikt se en människa.
.
Och det gjorde ont bara av att tänka på det,
.
Hon vet inte vad som är värst. Bilden eller texten. Kombinationen var svårslagen dock. Riktade sig direkt mot hennes hjärta som skickar iväg en kall smärta i hela bröstet.
Hon blundar, i hopp om det hon precis läst ska försvinna från hennes näthinna. Men det är kvar. Allt stannar klar och hon börjar ta in det allt mer och mer.
Hon känner sig så dum som reagerar som hon gör, och skäms när hon inser att hon faktiskt hoppats på så mycket mer. Hoppats på nått som aldrig kunde hända. Han ligger med andra nu. Boom. Där hade hon sagt det högt för sig själv.
Smärtan av orden fick henne att vilja gråta, men sen avdomnade den impulsen. Hon stängde av, ville inte känna. Förminskade det och tänkte inte tänka på det mer. Ville inte han vara med henne ville inte hon vara med han. Tänkte inte han på henne skulle inte hon tänka på han.
Smärtan försvann, och hon kände sig stark. Även om hon bara lurat sig själv för en stund.
Wonder why we bother with love when it never last.
Rädd för att vakna och inse att allt bara var en dröm.
Eller rädd för att somna för att missa allt det bra, att missa varje detalj.
Vinden blev varmare och smekte henne när den blåste in genom fönstret och fångade tag i gardinen och hennes hår.
Rädd för att när solen lyft sig ända upp på himlen, när natten blev till dag, att det skulle vara helt annorlunda.
Som att de skulle förändras för att det var en ny dag.
För hade hon inte redan gjort det?
Igår hade hon stått på marken, stadigt och säkert. Hon skulle antagligen inte lagt märket till hur fåglarna kvittraded på morgonen, eller färgen på himlen.
Men nu, stod hon där och stirrade ut över havet med helt nya ögon.
Alla sinnen lekte i henne och hon var numera långt bort från marken.
Under natten hade hon tappat fotfäste och glömt all gravitation.
Och hon visste att några timmar, när han vaknat och hon var tvungen att gå tillbaks till den hon förväntas vara, att det skulle vara annorlunda.
I morgonljuset stillades alla gårdagens intryck och hon fick tid för att samla tankarna.
hon skulle behöva landa, fokusera på att få tillbaks fotfästet.
Han skulle vara borta snart, lika borta som natten hon långsamt tog farväl till.
Medan solen steg tog hon farväl av allt, natten och honom.
Det skulle inte bli svårt, det visste hon.
Hon kunde ändå det där med adjön, men hon gillade bara inte ideén på att det var han som skulle säga det.
Hon ville inte vara den som blev kvar medan han åkte vidare.
Alla de intryck som skulle göra att hon klarade att säga farväl och gå vidare.
Memorera de sakerna som skulle få henne att klara att stanna kvar medan han åkte vidare.
Someday you will understand, don't you lose your faith in me.
Men tankarna blir det ingen ordning på,
