.
Hon hade längtat så.
Bort från strålkastarna och blixtrarna som riktades mot henne.
Bort från strålkastarna och blixtrarna som riktades mot henne.
Bort från blickarna och händerna som kämpade för att röra vid henne.
Överallt kände hon deras behov av henne.
Som tände behovet till att vara det som de förväntade sig av henne.
Och hon, som krystade fram känslor och påklistrande leende för att vara dem tilllags.
Folkmassans skrik, prat som slätades ut i en enda ointressant ljudvåg tills den inte uppfattades längre.
Och hennes blick som dött iaktog något som inte berörde henne.
Hon hade längtat så.
Bort, bort från allt.
Hon drömde sig oftast bort,
till havet eller en ängslig tom stig.
Att vara på något stort, ödsligt ställe som skulle få henne känna sig liten.
Att vara på något stort, ödsligt ställe som skulle få henne känna sig liten.
Liten och obetydlig.
Nu stod hon där,
Nu stod hon där,
fötterna rörde sig över den gråa, dammiga vägen.
Hon skulle kunna fortsätta på vägen i dagar utan att bli störd
och tanken tillfredställde henne.
Under henns resa med endast hennes tankar som sällskap,
förstod hon att ensamheten inte var det hon sökte efter.
Medan hon vandrade på den änsliga vägen kände hon sig ensam,
Medan hon vandrade på den änsliga vägen kände hon sig ensam,
och den känslan var inte alls så tillfredställande som det var tänkt att den skulle vara från första början.
Hon flydde från människor. Om och om igen.
Hon hade antytt att det var för att hon älskade den ensamma vägen, att det var något hon valt själv.
Men var det så att hon flydde från de människor som var fel? De människorna som hade behov på henne som hon varken kunde eller ville leva upp till.
Hon hade varit arg på sig själv så många gånger.
För att hon sårade människor, för att hon inte levde upp till deras förväntningar.
Hon hade upplevt hur deras obesvarade kärlek nästan kvävde henne och hur hennes dåliga samvete lämnade henne sömlös på nätterna. Hur ett par armar som skulle kännas beskyddande och varma runt henne fick det att kännas som att hon saknade luft i hela bröstet.
Men var det så att hon flydde från de människor som var fel? De människorna som hade behov på henne som hon varken kunde eller ville leva upp till.
Hon hade varit arg på sig själv så många gånger.
För att hon sårade människor, för att hon inte levde upp till deras förväntningar.
Hon hade upplevt hur deras obesvarade kärlek nästan kvävde henne och hur hennes dåliga samvete lämnade henne sömlös på nätterna. Hur ett par armar som skulle kännas beskyddande och varma runt henne fick det att kännas som att hon saknade luft i hela bröstet.
Det var då hon längtade bort, bort till ensamheten.
Men den gråa vägen som hon nu vandrade på var inte det hon sökte efter.
För hon insåg att hon hade känt sig ensam förut. Den där oönskade känslan som smög sig upp när hon minst anade det. Som när hon såg folkmassans händer utsträckta mot sig, när hon var i centrum av tusentals människor men ändå helt själv. När leendet spreds sig i hela hennes ansikte men aldrig nådde hennes ögon.
Hon längtade inte bort till att få vara ostörd, ensam eller obetydlig.
Hon längtade nog bara bort till någon som såg henne på rätt sätt, utan att kväva henne eller förvänta sig något av henne som hon inte var.
Någon som fick henne att känna sig mindre ensam.
Någon som älskade henne istället för att avguda henne.
För visst var det skillnad på att stirra blint på någon, och faktsikt se en människa.
Men den gråa vägen som hon nu vandrade på var inte det hon sökte efter.
För hon insåg att hon hade känt sig ensam förut. Den där oönskade känslan som smög sig upp när hon minst anade det. Som när hon såg folkmassans händer utsträckta mot sig, när hon var i centrum av tusentals människor men ändå helt själv. När leendet spreds sig i hela hennes ansikte men aldrig nådde hennes ögon.
Hon längtade inte bort till att få vara ostörd, ensam eller obetydlig.
Hon längtade nog bara bort till någon som såg henne på rätt sätt, utan att kväva henne eller förvänta sig något av henne som hon inte var.
Någon som fick henne att känna sig mindre ensam.
Någon som älskade henne istället för att avguda henne.
För visst var det skillnad på att stirra blint på någon, och faktsikt se en människa.
Kommentarer
Anonym
Det är så häftigt att du vågar vara så öppen på bloggen. Känner inte dig men din blogg är så ärlig och sårbar. Diggar värkligen!
Jätte fin text! Kram
Anonym
Vad är dina planer för hösten? :)
Trackback
