NU KÖR VI!

Jag vet inte varför men du dyker upp allt mer och mer i mitt huvud. Saknaden kommer igen, allt mer och mer. Jag vet inte heller vad som är värst. Smärtan att det blev som det blev, eller smärtan att mista det man hade. Jag vet på riktigt inte. Känner mig som en förstörd människa när jag tänker på det. Förstörd. Det är det ända ordet jag kan komma på. Känner mig krossad. Ett annat bra ord att beskriva det med.  Men jag önskade jag kunde beskriva den känslan som kommer krypandes när jag står där ensam på tunnelbanan. Känslan som sprider en ångest i mitt bröst. Känslan att jag slösar bort tid. Känslan av att fastna. Jag känner mig tom efter att den känslan silas ut ur min kropp. Tom. Jag blundar. Andas och jag öppnar mina ögon och går vidare. Som att inget hänt.

On the first page of our story
The future seemed so bright
Then this thing turned out so evil
I don't know why I'm still surprised
Even angels have their wicked schemes
And you take that to new extremes
But you'll always be my hero
Even though you've lost your mind

Just gonna stand there and watch me burn
But that's all right because I like the way it hurts
Just gonna stand there and hear me cry
But that's all right because I love the way you lie
I love the way you lie
Ohhh, I love the way you lie

Now there's gravel in our voices
Glass is shattered from the fight
In this tug of war, you'll always win
Even when I'm right
'Cause you feed me fables from your hand
With violent words and empty threats
And it's sick that all these battles
Are what keeps me satisfied

Just gonna stand there and watch me burn
But that's all right because I like the way it hurts
Just gonna stand there and hear me cry
But that's all right because I love the way you lie
I love the way you lie
Ohhh, I love the way you lie

So maybe I'm a masochist
I try to run but I don't wanna ever leave
Til the walls are goin' up
In smoke with all our memories


This morning, you wake, a sunray hits your face
Smeared makeup as we lay in the wake of destruction
Hush baby, speak softly, tell me I'll be sorry
That you pushed me into the coffee table last night
So I can push you off me
Try and touch me so I can scream at you not to touch me
Run out the room and I'll follow you like a lost puppy
Baby, without you, I'm nothing, I'm so lost, hug me
Then tell me how ugly I am, but that you'll always love me
Then after that, shove me, in the aftermath of the
Destructive path that we're on, two psychopaths but we
Know that no matter how many knives we put in each other's backs
That we'll have each other's backs, 'cause we're that lucky
Together, we move mountains, let's not make mountains out of molehills,
You hit me twice, yeah, but who's countin'?
I may have hit you three times, I'm startin' to lose count
But together, we'll live forever, we found the youth fountain
Our love is crazy, we're nuts, but I refused counsellin'
This house is too huge, if you move out I'll burn all two thousand
Square feet of it to the ground, ain't shit you can do about it
With you I'm in my f-ckin' mind, without you, I'm out it

.

'The secret is out, spread the word''



"I en gastkramande film skildras den ännu pågående slakten på delfiner i Taiji, Japan, där blodet från runt 25 000 delfiner och tumlare om året bokstavligen färgar havet i mörkaste rött.

Smaka på siffran: 25 000!

De offras för människans önskan att komma nära dessa havens charmfulla och intelligenta fenomen, för att se dem hoppa och göra konster i all världens delfinarier.

Några få fångas och säljs för runt 1,5 miljoner kronor stycket. Det säger en del om hur lönsam delfincirkusen är. Resten, den stora majoriteten, drivs in i det som kallas The cove, ”Viken”, för att brutalt stickas och hackas till döds, och därpå säljas under den falska beteckningen ”valkött”, som en smygande kvicksilverförgiftad bomb.

Ric O’Barry heter initiativtagaren till den närmast militära operationen som dokumenterar och avslöjar den oheliga alliansen mellan Taijis polis, japans­ka myndigheter, fiskarna och de av Japan köpta rösterna i International whaling commission. O’Barry har länge varit en nagel i ögonen på de japanska myndigheter som tiger om slakten, ända sedan han bytte fot från att vara världens mest kända delfintränare till övertygad delfinbefriare.

Han berättar om anledningen: han bevittnade hur en av de delfiner som han tränade för 60-talets älskade tv-serie ”Flipper” gav upp andan i djupaste depression under fångenskapen.

Det som gör ”The cove” så uppfordrande och upprörande är inte bara förmågan att skildra själva brottet och den listiga operationen med till stenar maskerade kameror och nattligt smygande bland klipporna för att fånga grymheterna på bild. Inte heller de infogade informationerna som förklarar och beskriver varför delfinerna hör till våra vackraste, vänligaste och mest fascinerande däggdjur eller den råa arrogansen, girigheten och det biologiska nonsens som styr hanteringen i viken från högsta höns till lägsta bödel.

Det är i stället att ingen av de medverkande heroiseras, utan i stället vittnar om sin ödmjukhet inför vetskapen om att de ingalunda är skapelsens krona.

På vägen citeras kulturantropologen Margaret Meads ord om att det aldrig är de stora internationella sammankomsterna (apropå IWC) som åstadkommer något, utan att bara en eftertänksam grupp ansvarstagande medborgare kan förändra världen.

Det är väl därför man hänger ut fröautomater åt småfåglarna, vägrar äta ål till jul och letar efter ekotorsk i frysdisken. Och efter den hjärtslitande ”The cove” omgående skriver under varenda upprop till förmån för delfinerna. Vad kan man annars göra, utöver att vägra Kolmården. Det är ju i all synnerhet på havens överlevnad och artrikedom vår egen vilar."

Eva Af Geijerstam Från DN

HAHAHA, han är rätt bra ändå.

Du kollade på mig som man kollar på en tavla. Du kollade på mitt liv som att det passade in i en ram. Du sa att det hade varit en vacker tavla för allmänheten. Att alla uppfattade bilden som perfekt.
En fin målning, ett polerat glas och välinramad på det. Det var perfekt sa du.
Jag önskade du kunde komma innanför ramen och se att den fasaden som uppfattas som perfekt har sprickor i sig, Sprickor som sprider sig i målningen, glaset och till slut till ramen.
För jag passar inte in i ramen du ser som perfekt. Jag passar inte in och jag får inte plats.
Jag är trött på att bli iaktagen som jag vore en tavla.
Jag är trött på att försöka passa in i olika perspektiv.
Jag är trött på att le inom vissa ramar.
Jag är trött på att vara en tavla.

---

Jag har gått för långt, kan inte sluta gå
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
I ett ensamt rum, en sekund i tusen år
För ljus att nå. Så djupa sår 
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om
Men jag vänder om, än en gång
Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt

Allting börjar om. Jag kan börjar om
Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om

Jag har gått så långt, nästan blivit van
Historien upprepar sig och slutar alltid likadant
Sidan som går vidare har någon redan rivit av
Så jag griper tag i vita blad
Om inte jag var feg, om inte du var den som hade rätt
Hade väl du aldrig kunnat genomskåda allt som skett
Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt
Förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt