.
Det var en av de sista sommardagarna, luften var fortfarande varm och det var en av de vackraste kvällarna på hela sommaren. Kanske var det just därför, för att hon visste att det snart skulle vara slut som det var så fängslande.
Om bara några dagar skulle luften bli kallare och snart inte ens skulle komma ihåg hur det kändes att ha solen brännandes mot kroppen. Och den där pirrande, magiska känslan av att det fanns oändliga möjligheter skulle succesivt försvinna och slutligen gå i ide fram tills nästa sommar. Sensommar förberedde dem för så mycket och hon kände redan hur hon hade förändrats i väntan på just det. Sensommar till höst, höst till vinter och om många långa månader skulle det slutligen bli vår. Då skulle återigen den magiska känslan krypa in i kroppen som att den aldrig riktigt försvunnit.
Nu låg hon på filten på bryggan, kände hur några få envisa myggor satte sig på henne och det började klia, och hon kunde inte bry sig mindre. Hon skulle bära myggbetten med stolthet, med känsla av att hon hyllade sommaren genom sina sönderkliade armar. Det var något vackert i den gesten tyckte hon och hon log för sig själv.
Medan hos iaktog himlen, som under månader bytt ut sin färg från mörkblå stjärnklar himmel till numera blacksvart himmel, dansade tankarna iväg. Hon tänkte på allt och hon tänkte på inget. Hon tänkte på saker som gjorde ont och saker som inte kändes. Nånstans mellan hennes funderingar händer det. Hon ser det, för första gången i sitt liv. Ett stjärnfall. Det betyder att man fick önska sig någonting? Eller rättare sagt vad som helst. Tankarna började rulla, på allt ifrån de mest ytliga sakerna som skulle innebära matriell lycka slutligen till de mest rensonabla önskningarna. Så som skydda alla de jag älskar, lycka till alla jag bryr mig och liknande önskningar. Plötsligt slöt sig hennes tankar runt en av önskningarna som hon tänkte så förbipassande att hon borde ha missat den.
"Att alla personer känner likadant för mig som jag känner för dom". Hon öppnade ögonen och det kändes som att hon hade lasersyn genom mörkret, hon såg allt kristallklart. Hur hon aldrig hade behövt oroa sig för vad någon tyckte, för hon skulle veta att de kände som henne. Att sluta behöva oroa sig för att man var den som brydde sig mer och att kunna se på en människa och veta att den känner exakt samma kärlek och värme när den möter din blick. Och tvärt om. Plötsligt kändes vinden kallare, var det inte därför hon stannat upp vid just den önskningen. Att de personerna som du brydde dig för lite om eller inte gillade aldrig skulle känna att de var svikna. Att garanterat aldrig kunna såra någon igen, då den skulle få tillbaks de känslorna som den gav.
Tankarna fortsatte snurra och glädje sköljde över henne samma sekund som en sorgsen känsla erövrade hennes tankar. Hon visste inte om hon var ledsen eller glad och överväldigad av sina egna tankar började hon frysa. Hon gick tillbaka in i huset, kramandes med filten och lyssnade på musik så högt att hon trängde ut tankarna. Den natten drömde hon om det ändå, när musiken inte kunde hålla tankarna borta.
Hon såg hur hon fick tillbaks det hon ville ge, hur obesvarade känslor, besvikelser och krossade förhoppningar inte fanns.
Nu låg hon på filten på bryggan, kände hur några få envisa myggor satte sig på henne och det började klia, och hon kunde inte bry sig mindre. Hon skulle bära myggbetten med stolthet, med känsla av att hon hyllade sommaren genom sina sönderkliade armar. Det var något vackert i den gesten tyckte hon och hon log för sig själv.
Medan hos iaktog himlen, som under månader bytt ut sin färg från mörkblå stjärnklar himmel till numera blacksvart himmel, dansade tankarna iväg. Hon tänkte på allt och hon tänkte på inget. Hon tänkte på saker som gjorde ont och saker som inte kändes. Nånstans mellan hennes funderingar händer det. Hon ser det, för första gången i sitt liv. Ett stjärnfall. Det betyder att man fick önska sig någonting? Eller rättare sagt vad som helst. Tankarna började rulla, på allt ifrån de mest ytliga sakerna som skulle innebära matriell lycka slutligen till de mest rensonabla önskningarna. Så som skydda alla de jag älskar, lycka till alla jag bryr mig och liknande önskningar. Plötsligt slöt sig hennes tankar runt en av önskningarna som hon tänkte så förbipassande att hon borde ha missat den.
"Att alla personer känner likadant för mig som jag känner för dom". Hon öppnade ögonen och det kändes som att hon hade lasersyn genom mörkret, hon såg allt kristallklart. Hur hon aldrig hade behövt oroa sig för vad någon tyckte, för hon skulle veta att de kände som henne. Att sluta behöva oroa sig för att man var den som brydde sig mer och att kunna se på en människa och veta att den känner exakt samma kärlek och värme när den möter din blick. Och tvärt om. Plötsligt kändes vinden kallare, var det inte därför hon stannat upp vid just den önskningen. Att de personerna som du brydde dig för lite om eller inte gillade aldrig skulle känna att de var svikna. Att garanterat aldrig kunna såra någon igen, då den skulle få tillbaks de känslorna som den gav.
Tankarna fortsatte snurra och glädje sköljde över henne samma sekund som en sorgsen känsla erövrade hennes tankar. Hon visste inte om hon var ledsen eller glad och överväldigad av sina egna tankar började hon frysa. Hon gick tillbaka in i huset, kramandes med filten och lyssnade på musik så högt att hon trängde ut tankarna. Den natten drömde hon om det ändå, när musiken inte kunde hålla tankarna borta.
Hon såg hur hon fick tillbaks det hon ville ge, hur obesvarade känslor, besvikelser och krossade förhoppningar inte fanns.
Sist men inte minst såg hon hur kärleken tappade värmen och magin när man visste vad man fick. När man tänker efter är det inte så konstigt. När huvudingridiensen i kärlek tas bort byts hela konceptet ut. Utan rädsla finns ingen kärlek. Utan ovetandet av ens egen balans, att garanterat veta att man inte kommer falla kommer det inte heller finnas någon lycka när man blir fångad. Utan rädslan att förlora någon, utan behovet att kämpa för att någon ska fastna och sen hålla kvar, utan rädslan för obesvarade känslor förloras så mycket. Utan rädsla försvinner kärlek. För ingen vet vad det man har betyder förens rädslan för att förlora det lägger sig i.
Kommentarer
Trackback
