Jag har tänkt lite på hur folk ser på en med olika ögon.

För någon kanske jag är den som man ringer när man är ledsen, för någon är jag den man pratar me på helgerna för att träffas på någon fest , för någon är jag den man pratar lite med på MSN ibland för att döda tid, för någon kanske jag är den sista som han/ hon tänker på innan den somnar och den första som han /hon tänker på innan man vaknar, för någon är jag den man känt hela livet men inte träffas längre men man bryr sig ändå.

Förstår ni vad jag menar?

Jag kan vara olika personer, fylla olika nödvändigheter hos olika personer.

Men igår när jag låg och tänkte på det kände jag mig så sjuk liten. Jag tänkte på några människor som betyder mycket för mig, som jag verkligen bryr mig om och trivs med. Tillexempel Elin, Makkan, Jonas och några till. Speciellt dom tre nämnda är folk som får mig att må bra. Sen så tänkte jag mer.. Min säng kändes stor, rummet stort och det var alldeles mörk och tyst. Jag är sjuk nu vilket kan göra att jag känner mig ynkligare än vad jag är men plötsligt kände jag mig väldigt ensam och tanken kom upp " vem tänker på mig ?" Sen kom behovet av att smsa någon. Först tänkte jag smsa jonas efterson han är van vid att jag tänker väldigt mycket och inte skulle tro att jag var knäpp. Men sen kände jag mig så osäker och patetisk som måste smsa med nån innan jag somnar för att inte känna sig ensam. Men grejen är att jag alltid tänker på några personer innan jag somnar, hoppas att dom mår bra och så. Men samtidigt har jag svårt att tänka att någon tänker på mig innan man somnar. Det här känns som ett väldigt patetiskt inlägg men sanningen är att jag är väldigt patetisk och varför ska jag blogga om det inte är för att skriva vem jag är ? Varför försköna mina tankar ?

Det är skrämmande hur liten man känner sig ibland...