.
Publicerat 2017-01-02 18:42:07 i
Allmänt
I remember the beginning.
When there were more good days then bad.
With you telling me I’m everything and me feeling like everything else is nothing.
All that falling asleep and waking up together. Thinking we finally got it right.
And I remember all those long nights when my days revolved around you.
Being on the road and between the sheets. SEX. Or love, I don’t know. But the break up bench didn’t break us. And I’m hoping you’ll still call when you’re 90.
Popcorn and Alien movies. But the real demons were in our heads.
Nights of wine and headache. Lacking sleep and future visions.
But we were only opening up to shut down.
And when the rush from the cotton candy wore off I wished we’d never gotten this close. Cause maybe then we’d still be beautiful to one another.
I saw a dead white dove in the trash,
and I thought ”what horrible troubles have you gotten yourself into to end up here?”
And then I remember the days that followed the good days.
Itchy skin and forgetting how to breath.
You kissing pretty girls. Me fetching my tangible stuff.
Leaving a toothbrush behind to remind you that I’m gone.
Leaving, knowing that one third of myself is left with you.
Wanting to scream at you but you’re too sad and kind.
Is this how bad it feels to feel?
There was a girl in New York who wanted to commit the most beautiful suicide.
She lit up the entire room with candles and after swallowing pills she laid down in her bed to wait for her face to take on the color of her white dress, the color of innocent and peace.
But the pills made her sick, so she ran into the bathroom and died with her head on the toilet seat.
And you and I did just that.
I remember how we ended without a beginning.
How the bad days tainted the good days until I no longer remember how the good days felt.
Naive narcissism and drunk calls.
Publicerat 2015-11-14 18:46:00 i
Allmänt
She is stumbling, stuttering, shaking.
Dialing, degenerating, drowning.
As he picks up, she sobers up and feel safe.
The strangers, lovers and friends are looking for her now.
She hear someone call her name but pretends she didn’t.
They call her by a name that doesn't fit anymore.
Walking in the middle of the road she listens to his voice.
”Babe,why do you call?”
Confused and caring, he finally asks as she catch a reflection of herself in a car.
”Do you miss me? Just tell me what you’re looking for” he says.
She hears him, but it’s all blurry now.
She can’t see where the headlights starts and where the darkness begins.
City lights, car noise and strangers on the side walks,
are merged into one.
She laugh, but she don’t know why.
Hysteria hits hard,
and desperately she begins seeking her reflection in more passing cars.
Through watery eyes, the same familiar face that she sees everyday stares back at her in panic,
She looks like a stranger.
”Don’t you understand it by now?” she says, as her breath speed up like the cars around her.
”I don’t miss you, I miss me. And I sometimes think I can find that girl, in you. I’m simply here looking for me. We ruined her, and I lost her. And I just want her back ”
He starts saying something but it doesn’t matter now,
she is shaking and he doesn't make her feel the way she want to feel.
She can’t find herself, she’s not in any of the things she used to enjoy.
She close her eyes, dancing in the middle of the street,
spinning in circles,
howling down the sound of the honking cars by singing to herself…
Do you still have fun just like you used to?
Do you still make love just like we used to?
And her empty laugh is followed by a loud silence.
- F.E.W
Well, I asked the doctor if I could see you. It's bad for your health, he said.
Publicerat 2015-10-29 14:47:00 i
Allmänt
I can’t speak your name anymore cause it has transformed into someone you’re not.
And I hope that your lack of self love has been fixed by receiving love from the world.
But it doesn’t really work like that, does it?
It has become so important for you to feel important.
You breath it now, live on it now.
Don’t you feel like a waste of space?
You see,
before you lived in sandcastles built on empty foundations,
before they crowned you a king,
you had royalty in your spine.
And you shouldn’t have to be painted in gold for people to see the glitter in your screwed up soul.
You don’t sleep like you used to anymore.
And it’s all rock and roll until they kill you babe.
Wear seven condoms, don’t be human, become your name, find famous friends.
Yes baby, you’re doing all the wrong things right.
For one last time,
lets fuck each other good
and treat each other bad.
If we’re Franc, I know thats really not your Style, if we cut the bullshit of you being a Sharming man, and get back to you saying ”I’d rather be broke with you baby than living their lives”, don't you see? Don’t you hear something that is louder than them screaming your name?
It goes ” fuck fame, fuck fame”.
----------
F.E.W 27/10-15
NoOneIsListening
Publicerat 2015-10-14 20:36:06 i
Allmänt
New York is cold and far away now
the people have lost their beauty
and closed their homes.
A street musician sing, but no one is listening.
” The look of innocence is priceless but right now you look so lifeless”
The song of the rich.
New faces, same stories, no good intentions to be found.
There are sonsofbitches everywhere
and an elder couple are feeding the birds,
birds who’ll leave for elsewhere anytime now.
Even the birds are sonsofbiches.
It’s cold everywhere, the air, the people, my inside.
And even with the slightest sunlight, I’m lightly depressed.
No dancing, fucking, gin or toxic seem to help.
I am exhausted.
Tired.
Partly dead.
Color fades.
Everything is pale.
I’m home but not safe.
”Run now, run, you won’t get anywhere until you stop somewhere and even then & then” I whisper into the night ,
to a darkness that won’t answer back.
The waves are back,
”She’s lost control”,
laughter,
and shaky bathroom love-stories.
Love me too late
like Nick Drake.
Joy division,
no submission.
Babe, treat me like Miss Sedgwick, Bob.
Ruin me, por favor.
-----------------
F.E Weeren.
Forever and Her.
Publicerat 2015-08-30 21:24:22 i
Allmänt
I see the way you look at her still, and there is so much you should know.
There was a day, long before yesterday, when she was a girl she thought she knew.
These were the days when there was sun rays in her smile and butterflies playing in her hair, and she- she was always laughing.
But just as waves hit the shore, life happens to people, never leaving anything or anyone the way they were. But it’s not the changes in ourselves that scare us, we know that we will never be what we were yesterday and we can not possibly know anything about tomorrow.
Nevertheless, promises about forever is what we hang on to, believing that’s what will save us after all.
Those are the things girls like her hang onto.
She’s been everywhere and seen everything, and I’ll tell you- the world has really tried to wash away that smile too many times. Sometimes, it even succeeded.
Changes in people don’t happen to the ones that stay at home, sleep a lot and live safe.
It happens to the people that live life dangerously on all levels, -the ones who fall in love helplessly, that travel and explore, that open up, dream and think bigger.
But just as dangerous as loving a person is, loving the world gives it the power to destroy you.
And if the waves keeps coming, the changes are inevitable.
Last time I saw her, the ocean washed her ashore as a paler, more quiet version of herself.
She still has a killer smile, and eyes filled with love and compassion that only the people who really seen the world has.
And as beautifully sad as changes may be, the greatest tragedy will forever be to try to stay the same when the universe itself changes you.
I think she misses knowing who she was and I think she misses herself, daily and deeply.
And with that said, she’s been dreaming of a life that will never change and seeking promises about forever.
The type of unrealistic-out-of-fashion-kind-of-love that your generation would not know a thing about. All your generation knows about is self love or the self interest that can be combined with love.
But for her, that 1920’s type of love, has been romanticized to the point where she won’t settle for anything less.
And son, all I know is this, if there was a way for you to tell her that things would never change, that somewhere, somehow in this world, you will find her a forever, that should be the first and last thing you’d wish for.
-------------
F.E.W
Grandparents love inspired me to write this. Call your granny or grandpa!
(picture:weheartit.com)
I just wanna hear your heart.
Publicerat 2015-03-12 21:34:00 i
Allmänt
The sky was as dark as his thoughts have been lately, and she was sitting there next to him, with the same light and warmth that had kept him going for the last couple of days.
She passed him the bottle of that cheap wine that actually tasted good, as she kept looking out on something that wasn’t there to look at.
They hadn’t spoken for over an hour and they didn’t need to.
The warmth of her side and the music playing from his pocket was all he needed.
He looked at her, as he passed her the bottle back and could see a change in her face.
Her lips were shaking and her eyes weren’t wandering to somewhere far away anymore, they were here, present.
”Tell” he said.
Just one word is all that a person like him need to say to a girl like her.
She cuddled up on the bench, wrapped her tiny arms around her legs before she began to speak.
” It is just so sad you know, this beautiful beautiful world we live in is just so messed up.”
She took another sip, a big one, and let her palms dry away the drops that was left on her upper lip.
” I was just thinking about how it’s so sad. So goddam frikking sad that people don’t know what beauty is. That people admire rather than love. That people have long forgotten what it means to feel, to love and even care. It used to be the easiest thing on earth. And now, look at us.”
He still didn’t say anything, how could he, he knew she wasn’t done.
Her tears started rolling down her cheeks.
”Ask me what I want most in the entire world ” she said and stood up in front of him in the blink of an eye.
”Ask me” she said once again as his sad eyes kept looking at her while his mouth kept its firm line.
”What do you want most in the entire world right now?” he finally said.
She laid down on the ground and covered her eyes with her palms.
”I just wish, that the entire world could go blind.”
And he smiled, not because she was laying in the dirt or because he was happy.
This girl, was crying for so much more than her own sadness, and that is truly what makes a person beautiful.
That was what she tried to say, that no one ever does that anymore- Feel, love or even care.
He looked at her and she wasn’t crying anymore, but he knew that her heart ache as her eyes started wondering to those far away places she sometimes spaced out to.
She wanted the world to go blind, not because of her own selfish reasons, but for his.
Some people, like him, live their entire life trying to find someone that sees the beauty within them just to get ignored, and beautiful people, like her, live their whole life getting admired but consumed in a way that tells them that their physical beauty is all that matters.
His beautiful little sister who, if even possible, had a more magical heart than face, wanted the world to blind so that people would start to hear each others hearts.
- F.E.W
.
Publicerat 2014-12-08 16:52:00 i
Allmänt
She was just laying in the bed, still wet from the rain outside and played with her hair. And as he was watching her through his highness, he could not help but think that she was the most beautiful creature he ever seen. Not that he would ever let her know.
He didn’t know if it was her eyes. As the world around him was spinning, he could always look into her eyes and somehow make sense of it all. Or if simply, the fact that when he was sober and on no drugs, she was the only colourful thing in his black and white kinda life.
Stumbling, he layed down and touched her face. Covered her face with his big, shaky palm. And all she did was laugh. He stared at her, and found some clarity for a moment.
“I think you will be good for me” he said, still touching her face.
She stopped laughing.
“ I’m no good to no one. But I’ll make sure you won’t be lonely”
And with those words, he could not help to think that she was just like the drugs, and he would be tripping hard on this one.
-Felicia E. Weeren
Till Linn.
Publicerat 2014-06-17 13:11:59 i
Allmänt
Och där satt dom,
mitt i det mullrande Stockholms fiket och stirrade på varandra.
Så som bara vänner gör.
Hon,
hon stirrandes med tårar genom ögonen
på sin vän som såg ledsamt tillbaka.
"Jag vet inte vad jag ska säga,
eller om jag säger de rätta sakerna"
började vännen.
Och med de orden kände hon tårarna sjunka tillbaka i ögonen,
som att ögongloben var en svamp som sög in allt tills tårarna var ett minne blott.
För ärligt talat visste hon inte heller vad som var rätt att säga i såna här stunder.
Tjejen som hade mer potenciella konversationer i sitt huvud än alla konversationer hon haft i sitt liv,
visste inte heller de rätta orden för att trösta sig själv.
Så istället satt de där,
mitt i havet av prat, skratt och stockholmstrafik,
omringade av människors vars liv rullade på fast att hennes hade precis stannat,
och de ända de kunde göra var att stirra på varandra,
så som bara bästa vänner gör.
Och även om du inte sa de rätta orden,
även om du inte sa något alls,
så var du där.
Din blick som delade min smärta,
din tvevande hand tog osäkert tag i min,
och medan jag satt och skaka satt du stabilt bredvid.
Ord har missbrukats i miljontals år,
men utan ord, utan några meningar som lovade att allt skulle bli bra,
Så fanns du där.
Utan ord fick mig att förstå,
att du skulle älska mig även när jag var i hundra bitar.
Ja, du skulle älska mig ändå.
- Felicia E Weerén.
The Queen.
Publicerat 2014-06-11 00:08:00 i
Allmänt
Och där låg hon i gräset,
Och älskade med killen som beundrade henne på samma sätt den där andra brukade göra.
De kalla våta gräset gjorde hennes kropp kall medan hon var varm i hela kroppen.
Inte av kärlek utan helt enkelt av saken i sig. Sex, hade hon någonsin gjort något annat ändå?
Händer över ryggen,
Hår slängt åt sidan och rosiga kinder.
Och medan de fortsatte sin dans,
Hon med sin kalla kropp men varma inre, så kom den där andras namn upp i hennes huvud igen.
Och just då, var hon precis där hon borde vara. Gjorde precis det hon borde göra.
Hon skulle lära sig att bli tvärt om.
Med varmt yttre men kall inombords.
Hon visste att det gick,
Hon hade sätt det i så många.
För har man blivit sårad och krossad så många gånger blir det så.
Blir man trasig för många gånger så kommer man till slut inte kunna få ihop alla de gamla delarna tillsammans.
Så där var hon,
Slängandes med håret
och med en smekande hand på ett hjärta som snart skulle sluta känna något,
I det ögonblicket bestämde hon sig,
Hon skulle bli lika trasig,
Precis som dom som krossat henne.
Och hon skulle bli queen i klubben av trasiga jävlar och krossa alla hjärtan och släcka alla själars ljus som någonsin skulle kolla åt hennes håll.
Queen av trasiga jävlar. Det var hennes plan.
Fan vad skönt att aldrig känna något igen.
- Felicia E Weerén
Piece of art.
Publicerat 2014-05-21 11:41:00 i
Allmänt
Before you knew her you would know her name.
Girls like that have stories, wondering around town,
never leaving anyone disapointed.
She would always laugh at that,
the stories, myths and rumours about her.
Afterall, she never took anything too serious.
No matter what you heard, no matter what she did
the talk of the town was always the same.
About her beauty.
About her wilderness.
That would make them love her forever.
I have always heard stories about her,
about her beauty and wilderness.
It was always intriguing to me that people would love her just because of her beauty.
Like she was some kind of work of art,
a piece that no one truly understood but still stared at it blindly.
And when I met her,
fullfilliing all my expectations on how she would be,
she once again laughed at the situation.
She smiled to me, one of those smiles you'll never be able to shake off,
and said
"Out of everything you've heard about me, the only thing that is true is that I'm crazy"
And because of that, I would like the rest admire her to the point that would drive me insane,
and just like the rest I would blindly stare at this piece of art that no one would ever understand.
- Felicia E Weerén
Att bara få vara. - Brister och sjukdomen perfektion.
Publicerat 2014-05-11 01:20:00 i
Allmänt
Det är få saker som gör mig riktigt ledsen, arg eller förkrossad. Det har varit många gånger dessa känslor bubblat upp men att jag valt att ignorera dem då jag gjort ursäkter åt folk runt omkring mig åt saker de sagt och gjort men på sista tiden har jag insett att vår galna lilla värld kan vara så himla förstörd ibland.
The obsession for perfection är något jag brukar kalla det som vår värld länge blivit smittad av. Hur både tjejer som killar kritiserar andra men också sig själva till den grad att folk omöjligt kan känna sig nöjda med sig själva. För att ge er ett exempel, Ikväll satt vi hela familjen bänkade framför Melodifestivalen och min lillebror sa gång på gång hur ett visst bidrag inte kunde vinna på grund av "tjejens jättefinne". EN FINNE. För någon som har gråtit flera gånger innan utgång på grund av hudproblem, sminkat lager på lager för att försöka känna sig vacker och känt hur bristen av självförtroende förstört insidans skönhet är detta det värsta man kan höra. Som att ett glas skulle splittras inom bröstet. Mina tjejkompisar har gång på gång sagt hur man inte tänker på de komplexen jag har och att det är tur att jag är så vacker annars osv. Jag vet att de menar väl men på nått sätt blir även det så fel. Kommer ihåg en gång speciellt, när vi var ute och en av mina närmaste vänner fick tvinga ut mig då jag kände mig för ful för att gå ut. Väl på klubben går vi in på toan och möter en tjej med sämre hy. Min vän vänder sig till mig och viskar " See, at least your skin isn't that bad". Alltså, va? Förstår inte min vän att denna tjej säkert mår minst lika dåligt som jag över sitt komplex, förstår inte hon att denna tjej också har svårt att se sina vackra ögon eller fina leende för att hon bara fokuserar på sin dåliga hy? Förstår inte hon att när den här tjejen pratar med andra människor att hon konstant undrar om de stirrar på hennes knottriga panna?
Pratar dessutom inte bara om hy, det finns så mycket saker som alla människor klankar ner på. Tjejer speciellt är vidriga. Har ni tänkt på vad vi säger om varandra? Har ni tänkt på hur det skulle kännas att höra de kommentarerna sägas till än själv rakt upp i ens ansikte? "Alltså hon är ju smal men hon har ju verkligen inga bröst" " Ja det är ju klart att hon har en rumpa när hon är sådär stor" "Hon ser ju manlig ut med alla muskler" " Den klänningen är så najs men den sitter så konstigt i midjan på henne" Har alltid tyckt det varit så fascinerande att det finns något som heter för tjock och för smal och hur kraven på unga tjejer gör det omöjligt för varje tjej att känna sig perfekt. För ärligt talat, skulle någon vara perfekt kommer det alltid vara någon, om inte personen själv, som poängterar ens brister. "Hon är skitsnygg men så jäkla tråkig och dryg, snacka om att det förstör hennes skönhet" Ja ni förstår vad jag menar. Tillväxten av social media gör inte saken bättre. Idag tror folk att likes avgör ranken på en människa. Ju mer följare destu bättre människa. Sen är det även fantastisk de två olika sätten tjejer är på instagram. De tjejerna som smörar för varandra utan att mena det för att själva få kommentarer tillbaka och de tjejerna som vägrar likea bilder på andra tjejer i rädsla för att boosta deras "populäritet" eller självförtroende. Tycker det är så skrattretande hur samma tjejer endast gillar mina matbilder men aldrig gillat en egobild. Om jag ska vara ärlig så är det helt okej men tycker det är väldigt komiskt att man skulle behöva lägga jordgubbar i hela ansiktet för att få en jäkla like av tjejer som är livrädda att hylla någon annan. Alltså ärligt, hur viktig är en like ändå?
Det är så himla mycket hackande på allt och alla och jag känner att någon gång måste det vara nog. Jag är i tjugoårsåldern nu, borde inte ha några tonnårskomplex kvar, men i min uppfattning kommer det nya komplex under livet. Press från samhället och än själv och elaka kommentarer som aldrig kommer tillåta någon eller något att känna sig nöjd. Ärligt, hur längesen var det du kände att du var riktigt bra på något?
I mitt fall så ger mina vänner mig komplimanger om hur frammåt, utåtriktad och charmig jag är. När Linn säger "du kan prata med vem som helst om vad som helst och ändå vara intresserad" så vet jag av hela mitt hjärta att hon menar det som något bra. Ändå är det människor som ser på exakt samma karaktärsdrag och tolkar det som att jag flirtar, söker uppmärksamhet och hävdar mig på ett olämpligt och irriterande sätt vilket jag absolut kan förstå att vissa tolkar det som.
I Sverige får man aldrig lyckas heller, inte vara stolt över vad man åstadkommer eller prata om det på ett skrytigt sätt. Om man hela tiden måste mimimera sina talanger och framgångar, minimerar man inte sig själv på ett sätt? I mina ögon är skryt något fruktansvärt osmakligt men att vara ödmjuk och ändå våga prata om vem man är, vad man gjort och vad man lyckats med är något man inte borde behöva tona ner i risk för att sticka någon i ögonen.
Det är viktigt att komma ihåg att vi alla kämpar med att skapa en balans mellan vilka vi är, vilka vi vill bli och vad vi borde vara. Att döma, kommentara och förolämpa andras val och vägar till att bli den personen de vill va eller den de är betyder att man gör deras väg så mycket svårare. Vi har alla saker vi vill ändra på med oss själva, alla har någon gång kollat sig i spegeln och undrat om man någonsin kommer vara tillräckligt bra eller varit rädd för att inte bli accepterad, alla har en person som vi nån gång i framtiden hoppas att vi kommer vara. Någon lycklig, felfri och framgångsrik person som bara är sig själv. Den vägen känns så himla lång när jag hör hur folk klampar ner på varandra, dömer de som är annorlunda och inte vågar vara stolt över det dom är nöjda med. Vi lever i ett samhälle där vi minimerar folk, oss själva lika väl som de omkring oss. Men om vi slutar leta efter fel i andra och i oss själva och fokuserar på vad som är bra med var och varenda männniska då skulle vår värld någon gång kanske kunna bygga upp en värld där det är okej att inte vara perfekt, där det okej att vara annorlunda. Men framförallt, där det är okej att vara nöjd inte bara trots brister och saker som gör oss annorlunda utan speciellt över de sakerna som gör oss annorlunda.
Var snälla mot varanda folk. Vi alla behöver det.
Let the free be free.
Publicerat 2014-05-01 18:29:02 i
Allmänt
I guess what I am trying to say is that it is not particuallary anything you've done or said.
It is more the fact that you are not the person you've claimed to be.
I will never blame you for speaking hypotetically, we are all dreamers afterall.
But you of all people should know that you shouldn't promise things you can not keep or
make plans that will never happen.
Maybe you were so fascinated over the wildness in me or my crazy heart.
I can't say I don't blame you
or that I don't understand.
Afterall, lions are less fascinating once they're tamed
and a flower loses its glow once its put into a vase.
So maybe next time you should let whats free be free.
Maybe next time you should let me be me,
let the flowers be free and the lions untamed.
-F.E.W
Och plötsligt var man hel.
Publicerat 2014-04-26 22:18:00 i
Allmänt
Det regnade stillsamt utanför fönstret medan hon tänkte på all kärlek som kommit och gått.
Det sägs att varje kärlek, vän eller hjärtsorg som kommer in i ens liv kommer behålla en liten del av än när de är lämnar än.
Så för varje person som passerar i ens liv, destu mindre av sig själv har man kvar.
De delar av sig själv som man gav iväg och aldrig kan få tillbaka var det ändå något fasanfullt vackert över.
Men hade hon egentligen någonsin varit hel?
Från allra första början,
om man tänker på det, har någon människa någonsin varit helt hel?
Ni vet när man träffar någon som får än att känna sig just så- hel.
Som att allt som har hänt i ens liv, alla människor som kommit och gått inte spelar någon roll.
Nu var hon hel, när hon fått något hon inte ens visste att hon saknade.
Fast på nått sätt visste hon ju det,
dom där dagarna hon är ledsen utan att veta varför eller saknat något eller någon hon aldrig känt.
Hon visste att hon faktiskt saknat och längtat efter nått.
Kanske var det just den där delen av henne själv som hon letat efter och kanske,
bara kanske måste man träffa någon väldigt speciell för att få tillbaka den.
-Felicia E. Weerén.
Now ask her why she loves New York.
Publicerat 2014-04-20 00:30:00 i
Allmänt
The first thing you need to know about her is that girls like her never sleep alone.
No matter how complicated you think she is and no matter how many nights you’d spend wondering about her and trying to figure her out, I’ll spare you a lot of time- She’s a touch and go.
She doesn’t believe in forever but she'll hold you like she'll never let you go.
There was this great simplicity about her,
all her rules and just-the-way-things-are that you'd get used to just in time for her to move on.
She was the type of girl who had her heart everywhere,
a guy in every city and her mind elsewhere.
Sometimes you may even wonder if you're faceless for her,
or if you're just filling a space.
And now you may even think that she can't be worth that much pain, effort and trouble
but I saved you the best til the end-
Girls like that don't sleep alone,
she's a touch and go.
She didn't believe in forever but she'll hold you like she'll never let you go.
And,
she was someone that could make anyone like they were somebody.
That my friend, that is what makes I all worth it.
She couldn't have been more addicting.
If I were you I'd never let her go.
- F.E.W
I won't ask for forever, forever is too long. Won't you lay with me here for a while?
Publicerat 2014-04-16 00:35:00 i
Allmänt
Det fanns inte mycket att säga när hon satt med benen i famnen och gjorde sitt bästa för att hålla ihop allt som fanns inuti henne. Tårarna rann medan hon försökte få fram ord som vägrade komma ut. Hon såg ingenting på skärmen, all gråt och alla tårar suddade ut raderna hon kämpade för att få fram.
Hur kunde hon vara så dålig på kärlek när det var allt hon någonsin velat ha?
Hur ber man någon att älska än när man själv aldrig älskat någon eller nått på riktigt?
Hon visste hur dum hon var, att hon genom tårarna försökte be honom stanna när det var hon som skulle lämna.
Och varför kastade hon nu iväg det hon var så säker på att hon ville hålla fast vid?
Det finns inte mycket att säga till någon som ber om att bli älskad och inte får det svar dom hoppats på. Visst är det underligt vad rädsla kan förstöra och hur några shots för mycket kan ge en så mycket mod.
Det är så dumt att man frågar efter mer när man vet att det inte går.
-F.E.W
The walk of a restless heart
Publicerat 2014-04-12 13:20:00 i
Allmänt
That was the thing about the most colourful souls. They were so easily bored. Like some place inside of her craved for something that nothing or no one could ever fulfill. "It must be horrible to never get what you want" I told her once and not even expecting an reply to my thought that accidently slipped out of my mouth. The combination of her joke and striking truth hit me like so many times before. "The greatest tragedy in life is not to never get what you want, it is to get everything you want, but never feel like it is enough"
"
At that moment I knew that she'd never stop walking in the middle of the street, or do the most stupid things she did late at night when her soul was too restless to behave, I guess that was her way to play with the things that was within her control. A girl like that would not believe in faith or destiny. She went for everything she wanted and always got it, had the world at her fingertips.
The stimulating thrill she got from those suicidal midnight walks with only streetlights and the sound of the cars honking at her stupid act as her only company was all she needed from time to time, the reminder that not everything was her descicioun to make. And she'd walk the lonely street, facing danger with a smile and beg for something or someone to cross her path with something else, something new that she'd never get, that she'd never be able to control.
- Felicia E Weeren
Du gillar ändå regnbågar.
Publicerat 2014-04-07 02:15:00 i
Allmänt
Hon, hon hade alltid tyckt att hon kunde se på livet ur så många dimensioner.
Det var något hon gjorde bäst, kunna se och förstå allt.
Nu satt hon där på bänken och önskade att hon kunde hålla någon i handen,
eller vara hemma där hon kunde dela sina tankar med en alldeles för bra vän.
Hon såg inte alls i olika dimesnioner på än och samma gång,
hon såg och förstod allt men hennes huvud struktuerade alltid upp det i olika banor,
hon delade upp två versioner i sitt huvud för att få någon logik i det hela.
Ledset och dåligt.
Glatt och bra.
Hon förstod inte hur man skulle ge en hel bild när så mycket var så osammanhängande.
Hur beskriver man känslorna för någon som ger än rosor och kysser än i nacken tills man somnar men stundtals får än att vilja slå huvudet i väggen? Hur förklarar hon att någon som är så himla trasig är det mest fascinerande och vackra hon någonsin sett? Att hans mörker gav henne så mycket ljus.
För hur har man egentligen koll på livet när allt består av så många dimensioner?
Hur ska man kunna klura ut vad man känner när man känner 500 miljarder saker på en och samma gång?
Hon antog att det var det som förvirrade henne så, att hon aldrig fick veta säkert vad hon kände.
Hur hon kunde vara lycklig, så lycklig att hjärtat kramade sig själv i bröstet men samtidigt vara livrädd.
Eller pirret som finns när man gör något farligt, något dumt. Alla missledda känslor som smyger sig på och gör en svartvit film till en enda stor gråzon.
Hon kommer ihåg hur hon redan som liten flicka hade problem med de olika dimensionerna av livet.
Enkelhet var något hon gillade och hon förstod inte varför folk skulle krångla till det så mycket.
När de målade i skolan ritade hon på sitt egna sätt. Gräset var grönt i endast en grön nyans, solen gul i endast en gul nyans och himlen var blå. Inte ljusblå, inte mörklblå- den var blå.
Fröken hade gång på gång sagt att "det är okej att blanda färgerna, hade inte det blivit fint?"
"Fint?" tänkte hon och hon visste att fröken menade väl.
Ändå ville hon fnysa åt henne eller skratta åt hur dumt sagt det va, men det fick man inte göra åt fröknar.
Hon hade sett de andra barnens teckningar och hon var tvungen att hålla med om att hennes röda tulpaner inte var något speciellt jämnfört med de andras blommor som strålade av rengbågens alla färger.
Det var ju trots allt så mycket finare, att våga öppna upp för de olika nyanserna av livet,
att våga måla en himmel med alla färger av blå.
Våga vara så lycklig att det gör ont för att man är rädd att förlora det.
Våga älska någon även fast att man vet att det betyder att man kommer sakna dem.
Våga flyga fast att man kanske eller antagligen kommer falla.
Hon var ju inte den lilla flickan längre, hon hade sett livet ur alla dimensioner, alla färgnyanser.
Nu kanske hon skulle vara tillräckligt modig att våga se och ta in det på än och samma gång.
Våga blanda lite färger och njuta av kontrasterna.
Blommor i olika färgor var ju fakiskt så mycket vackrare än några trötta röda tulpaner.
- Felicia E. Weerén
Kissing strangers
My mom told me, over the most delicious pice of cheesecake. that I had to stop kissing beautiful strangers in the club.
It might not sound like a big deal for you, but for me, I was so happy that I had the cheesecake there for support.
I know she was right, that it was something terrible wrong with what I was doing.
The fact that I was constantly searching for the most beautiful, interesting or the most out-of-reach eyes to capture my gaze and leading them on believing our story would end in their way and not mine.
To many nights I've spent spotting beautiful strangers, playing with that dangerous eyecontact and feeling the anticipation to hear the first words they say to me when they finally decide to get closer and start the conversation.
At that point I'll watch every move they make, the way they shake my hand, kiss my cheek, the way their voice sound when they say my name, searching for a sparkle in their eyes, something that will enchat me further.
He would ask me to come for a smoke and even though I never had a single puff of a cigerette I would go with him.
Watch his dazzling lips suck on the cigarette. I love that, watching them smoke.
The way they observed me, trying to figure me out while all I gave them was the most missleading smile they probably ever come across.
They would watch me, with that wondering and hope in their eyes while inhaling the smoke and all I could do was think to myself that "one day this will kill me" I never really figured out if I was thinking about the passive smoking or the search for love and that tiny little hope that time after time would bring me back to this partiuallary spot. In the lights of spotlights in the club there was a small feeling crawling up to me that maybe, maybe this time, this guy would be different. And the lights that hit us was somehow a methaphore that our love movie started now.
And for a night, we both pictured how our relationship would be. That small talk between us that built the ground, we were both taking notes trying to learn as much of eachother as we possible could. We would laugh at the same tv shows and went crazy when our mutal favorite song started playing. We would make up inside jokes and be masters of the high fives when we cracked a joke infront of our friends that stood there looking like questionmarks.
But how could I explain all this to my mother.
The fact that I would time after time, go back to the club, kiss a new stranger and fall in love with him for a limited amount of hours, before taking the taxi home alone knowing that that was all it would ever be. He would ask for my number, tempt me with the explanation of what we would do for our first date and he would make me smile with my entire face, even with my eyes. Him not knowing that I already made up my mind.
The moment I was alone in the taxi I admit to myself I wouldn't text him, wouldn't reply when he called and that I had enough. I did not know why but I knew that this was something I couldn't stop with eighter. I needed that one night romance, dancing with him, kissing him, highfiving him while laughing my ass off and watching him smoke and again saying to myself " One day this will kill me"
But for now, I wanted to live on that hope, that one day I'd meet someones gaze that gave me something else. Something that would stop that feeling for sneaking up on me.
When that day would come, I promised myself that I would buy my mom the same amazing cheesecake and make a vow to my mom that I am done with making out at clubs and playing these idiotic mindgames that no one understood. But I was just not ready to leave all that yet.
Perfect imperfections.
Publicerat 2014-03-28 19:38:00 i
Allmänt
I know it will probably be the most silly thing you ever heard,
but do you want to hear about the moment I saw the real beauty in the most beautiful girl I've ever seen?
It was when I saw the glimps of her socks,
I told you it would be the most silly thing you ever heard,
but seeing the pink and orange one her left,
and the grey one with strikes on it on her right,
gave me a smile on my face that have never really faded since.
That was the day was when I realized I would never see anything that enchanting again.
It made me smile thinking of the way she came off as someone completely perfect,
never a wrinkle in her clothes or a misslplaced strand of hair
and that I was the only one who know how extreamly mad she really was.
How she, like a thunderstorm, was perfect with all her imperfections,
and how she had some kind of structure to all her chaos.
He was constantly amazed by her, she made sure that he never knew what to expect.
Everything she did was fully hearted,
The way she mixed two words to one sometimes, because she was to excited to come to the point and
that she was so incredible alive.
That was the thing that made her so beautiful.
That, and her miss matching socks.
- F.E.W
Han gillade trotsallt att äta choklad med popping candy och gummybjörnar.
Publicerat 2014-03-25 01:15:00 i
Allmänt
Ibland ville hon bara dunka huvudet i väggen.
Eller sucka högt i flera minuter så att grannarna skulle höra
och radera alla ord från alla kärlekslåtar i hela världen som fick henne att känna dom där tusen känslorna på en och samma gång.
Hon kände att hon ibland borde dela ut en manual till folk, så de hade någon slags aning om vad de hadskades med. "Hej, här har du en liten osäker och galen själ som behövs vårdas med omsorg."
Men så var det ju inte alltid heller, hon var inte sådär fjärilstunn alltid, bara ibland när hon hörde ledsna låtar eller vackra ord från människor på tv. Då ville hon krypa ihop i ett hörn och fly från alla känslor.
Hon ville bara stänga av ibland, sluta känna allt så färgstarkt.
Vissa människor älskar i olika färg av rosa, hon kände bara rött.
Vissa människor saknar och sörjer i en gråskala, hennes sorg var så mörkblå att havet hade blivit avundsjuk.
Hennes toppar och dalar var så intensiva att hon själv fick göra sitt bästa för att hänga med.
Och hon skulle gång på gång fly från killen med det finaste leendet hon sett i hela sitt liv, för att se om han följde efter henne.
Vem orkade egentligen med en sådan bergochdalbana på en vanlig ohändelserik måndag?
Men han, han gillade trotsallt att äta choklad med popping candy och gummybjörnar.
Kanske var det så han såg på henne, med eller utan manual så förstod han, att liksom chokladen,
var hon en osammanhängande blanding som trotsallt passade honom väldigt bra i smaken.
-Felicia Elinor Weerén
