The walk of a restless heart
That was the thing about the most colourful souls. They were so easily bored. Like some place inside of her craved for something that nothing or no one could ever fulfill. "It must be horrible to never get what you want" I told her once and not even expecting an reply to my thought that accidently slipped out of my mouth. The combination of her joke and striking truth hit me like so many times before. "The greatest tragedy in life is not to never get what you want, it is to get everything you want, but never feel like it is enough"
"
At that moment I knew that she'd never stop walking in the middle of the street, or do the most stupid things she did late at night when her soul was too restless to behave, I guess that was her way to play with the things that was within her control. A girl like that would not believe in faith or destiny. She went for everything she wanted and always got it, had the world at her fingertips.
The stimulating thrill she got from those suicidal midnight walks with only streetlights and the sound of the cars honking at her stupid act as her only company was all she needed from time to time, the reminder that not everything was her descicioun to make. And she'd walk the lonely street, facing danger with a smile and beg for something or someone to cross her path with something else, something new that she'd never get, that she'd never be able to control.
- Felicia E Weeren
Småsakerna.
Jag tror jag har en fallenhet för att bli kär i människor. Inte för hur de ser ut utan för vad de gör.
Små saker. Det är något som fascinerar mig så otroligt mycket.
Små saker. Det är något som fascinerar mig så otroligt mycket.
Vad personen äter för frukost. Om personen är en svart kaffe med en torr knäckemacka- person eller går upp extra tidigt för att göra bananpannkakor med kanel och röda äpplen på toppen.
Hur en person otaliga gånger kammar igenom sitt hår med fingrarna när den är nervös. Rodnar du eller blir du babblig när du pratar med någon du gillar?
Hur en person otaliga gånger kammar igenom sitt hår med fingrarna när den är nervös. Rodnar du eller blir du babblig när du pratar med någon du gillar?
Vilken måltid som är den absoluta favoriten. Skulle du välja en banan över en piggelin glass?
Hur personen skrattar. Jag hoppas personen skrattar med hela kroppen, ett sånt skratt där hela själen blomstrar.
Hur personen klär sig. Är du som jag som gång på gång lämnar huset med tröjan ut och in?
Eller ser du till att alltid ha perfekt strykna kläder men ändå alltid lyckas missmatcha strumporna?
Vad personen tänker på när den är tyst. Har du varit kär? Har du krossat hjärtan? Har någon krossat ditt?
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Eller är du som jag och bara tror på det där "klicket"?
Hur den pratar om saker den bryr sig om.
Småsaker.
Småsaker betyder så himla mycket.
Det är det som gör en människa.
Det är trotsallt inte bara ens namn, eller vem man är som definerar än.
Det är också vad du gör och hur du gör det.
.
Hon önskade att hon kunde spola tillbaka till tiden då hon var femton år igen.
Femton år och få kunna känna sig värd att bli älskad.
För hon kommer ju ihåg hur det var, men tänker på det så annorlunda nu.
Scenen spelas upp i hennes huvud,
hur hon hade gått ner för trappan i hennes finaste klänning, fjärilar i magen och ett nervöst leende på läpparna.
Redo för att bli älskad.
Han hade kollat på henne och lagt någon kommentar som är obetydlig nu men betydde allt då.
Han hade kollat på henne och lagt någon kommentar som är obetydlig nu men betydde allt då.
Hans ord hade fått henne att att skratta till så det tindrade i hennes ögon och hon snurrade runt ett varv medan hon visade upp sin klänning.
Hon kommer ihåg hur han kollade på henne,
hur det kändes när han sa att hon var den vackraste tjejen han någonsin sett.
Hon kommer ihåg hur det kändes att tro på hans ord.
De sekunderna när hon snurrade runt framför honom och kände sig som den vackraste människan i hela världen.
Han. Hans ord. Han tyckte att hon var det.
Nu var hon inte femton längre och under fem år hade hon glömt bort hur det var att kunna höra ord och tro på dom.
Nu var hon inte femton längre och under fem år hade hon glömt bort hur det var att kunna höra ord och tro på dom.
När han säger att hon är vacker så skrattar hon bort det och lägger något dumt skämt.
När han säger att hon är den han vill ha så tänker hon att han sa det till någon annan igår och skulle säga det igen imorogn. Och de beundrande blickarna är inte ett tecken på hans känslor för henne utan hans känslor för han själv. Han kanske bara är lika ensam som henne och försöker förtrolla henne med lite obetydelsefulla ord. Och vad gör egentligen det.
Men ibland önskade hon att hon kunde få vara den femtonåriga tjejen igen.
Snurrandes framför han, han som fick henne känna sig som den vackraste tjejen i hela världen.
Han, han som fick henne att tro på att det var sant.
För honom, honom skulle hon aldrig sluta dansa för.
.
Det var en av de sista sommardagarna, luften var fortfarande varm och det var en av de vackraste kvällarna på hela sommaren. Kanske var det just därför, för att hon visste att det snart skulle vara slut som det var så fängslande.
Om bara några dagar skulle luften bli kallare och snart inte ens skulle komma ihåg hur det kändes att ha solen brännandes mot kroppen. Och den där pirrande, magiska känslan av att det fanns oändliga möjligheter skulle succesivt försvinna och slutligen gå i ide fram tills nästa sommar. Sensommar förberedde dem för så mycket och hon kände redan hur hon hade förändrats i väntan på just det. Sensommar till höst, höst till vinter och om många långa månader skulle det slutligen bli vår. Då skulle återigen den magiska känslan krypa in i kroppen som att den aldrig riktigt försvunnit.
Nu låg hon på filten på bryggan, kände hur några få envisa myggor satte sig på henne och det började klia, och hon kunde inte bry sig mindre. Hon skulle bära myggbetten med stolthet, med känsla av att hon hyllade sommaren genom sina sönderkliade armar. Det var något vackert i den gesten tyckte hon och hon log för sig själv.
Medan hos iaktog himlen, som under månader bytt ut sin färg från mörkblå stjärnklar himmel till numera blacksvart himmel, dansade tankarna iväg. Hon tänkte på allt och hon tänkte på inget. Hon tänkte på saker som gjorde ont och saker som inte kändes. Nånstans mellan hennes funderingar händer det. Hon ser det, för första gången i sitt liv. Ett stjärnfall. Det betyder att man fick önska sig någonting? Eller rättare sagt vad som helst. Tankarna började rulla, på allt ifrån de mest ytliga sakerna som skulle innebära matriell lycka slutligen till de mest rensonabla önskningarna. Så som skydda alla de jag älskar, lycka till alla jag bryr mig och liknande önskningar. Plötsligt slöt sig hennes tankar runt en av önskningarna som hon tänkte så förbipassande att hon borde ha missat den.
"Att alla personer känner likadant för mig som jag känner för dom". Hon öppnade ögonen och det kändes som att hon hade lasersyn genom mörkret, hon såg allt kristallklart. Hur hon aldrig hade behövt oroa sig för vad någon tyckte, för hon skulle veta att de kände som henne. Att sluta behöva oroa sig för att man var den som brydde sig mer och att kunna se på en människa och veta att den känner exakt samma kärlek och värme när den möter din blick. Och tvärt om. Plötsligt kändes vinden kallare, var det inte därför hon stannat upp vid just den önskningen. Att de personerna som du brydde dig för lite om eller inte gillade aldrig skulle känna att de var svikna. Att garanterat aldrig kunna såra någon igen, då den skulle få tillbaks de känslorna som den gav.
Tankarna fortsatte snurra och glädje sköljde över henne samma sekund som en sorgsen känsla erövrade hennes tankar. Hon visste inte om hon var ledsen eller glad och överväldigad av sina egna tankar började hon frysa. Hon gick tillbaka in i huset, kramandes med filten och lyssnade på musik så högt att hon trängde ut tankarna. Den natten drömde hon om det ändå, när musiken inte kunde hålla tankarna borta.
Hon såg hur hon fick tillbaks det hon ville ge, hur obesvarade känslor, besvikelser och krossade förhoppningar inte fanns.
Nu låg hon på filten på bryggan, kände hur några få envisa myggor satte sig på henne och det började klia, och hon kunde inte bry sig mindre. Hon skulle bära myggbetten med stolthet, med känsla av att hon hyllade sommaren genom sina sönderkliade armar. Det var något vackert i den gesten tyckte hon och hon log för sig själv.
Medan hos iaktog himlen, som under månader bytt ut sin färg från mörkblå stjärnklar himmel till numera blacksvart himmel, dansade tankarna iväg. Hon tänkte på allt och hon tänkte på inget. Hon tänkte på saker som gjorde ont och saker som inte kändes. Nånstans mellan hennes funderingar händer det. Hon ser det, för första gången i sitt liv. Ett stjärnfall. Det betyder att man fick önska sig någonting? Eller rättare sagt vad som helst. Tankarna började rulla, på allt ifrån de mest ytliga sakerna som skulle innebära matriell lycka slutligen till de mest rensonabla önskningarna. Så som skydda alla de jag älskar, lycka till alla jag bryr mig och liknande önskningar. Plötsligt slöt sig hennes tankar runt en av önskningarna som hon tänkte så förbipassande att hon borde ha missat den.
"Att alla personer känner likadant för mig som jag känner för dom". Hon öppnade ögonen och det kändes som att hon hade lasersyn genom mörkret, hon såg allt kristallklart. Hur hon aldrig hade behövt oroa sig för vad någon tyckte, för hon skulle veta att de kände som henne. Att sluta behöva oroa sig för att man var den som brydde sig mer och att kunna se på en människa och veta att den känner exakt samma kärlek och värme när den möter din blick. Och tvärt om. Plötsligt kändes vinden kallare, var det inte därför hon stannat upp vid just den önskningen. Att de personerna som du brydde dig för lite om eller inte gillade aldrig skulle känna att de var svikna. Att garanterat aldrig kunna såra någon igen, då den skulle få tillbaks de känslorna som den gav.
Tankarna fortsatte snurra och glädje sköljde över henne samma sekund som en sorgsen känsla erövrade hennes tankar. Hon visste inte om hon var ledsen eller glad och överväldigad av sina egna tankar började hon frysa. Hon gick tillbaka in i huset, kramandes med filten och lyssnade på musik så högt att hon trängde ut tankarna. Den natten drömde hon om det ändå, när musiken inte kunde hålla tankarna borta.
Hon såg hur hon fick tillbaks det hon ville ge, hur obesvarade känslor, besvikelser och krossade förhoppningar inte fanns.
Sist men inte minst såg hon hur kärleken tappade värmen och magin när man visste vad man fick. När man tänker efter är det inte så konstigt. När huvudingridiensen i kärlek tas bort byts hela konceptet ut. Utan rädsla finns ingen kärlek. Utan ovetandet av ens egen balans, att garanterat veta att man inte kommer falla kommer det inte heller finnas någon lycka när man blir fångad. Utan rädslan att förlora någon, utan behovet att kämpa för att någon ska fastna och sen hålla kvar, utan rädslan för obesvarade känslor förloras så mycket. Utan rädsla försvinner kärlek. För ingen vet vad det man har betyder förens rädslan för att förlora det lägger sig i.
