Say goodbye, don't be scared, Im right here.
Just because someone doesn't love you the way you want them to, doesn't mean they don't love you with everything they have.
She didn't believie in love if it treated her right.
Äntligen lite utvilad. Hostan och huvudvärken bestämde sig för att jag skulle va hemma från skolan idag. Tog en sovmorgon och mår redan bättre.
Lagade bananpannkakor åt mig och brorsan och har städat lite på rummet.
Vid sidan av uppdaterar jag mina spotifty listor, lättare sagt än gjort! Så har ni något musik tips- GIVE ME!
Ikväll ska jag och fabbi hjälpa mamma på bjurfors vernissage, ska bli super kul. Servera lite smått och gott och mingla.
Imorgon blir det skola, träning och sen barnvaktning.
På fredag ska jag och Fabian ha syskonkväll, vi ska äta middag och sen gå på Ledin- showtime på cirkus, ska bli så kul att ha en nostalgi kväll! Jobb på Hollan både fre och lördag, kom och säg hej!
Ps. Bilden där uppe är från en musikvideo inspelning, kommer upp en länk när den kommer ut.
Kram på er. X
.
I don't want a serious relationship: I'm a teenager. I want someone who I can act like a complete dickhead around, that we can spend hours just talking about the most pointless things. I want someone who makes me laugh and who I can plan stupid things with that'll never happen. Because I'm sick of seeing these movies with the girl falling in love with the perfect boy. Who wants perfect? I want adventure, I want someone I can tell my secrets to and waste my weekend with and act like we're 5 years old again. I wanna have fun.
Sep. 19, 2012
A perfect day.
T.W
When I was a little girl I used to read fairy tales. In fairy tales you meet Prince Charming and he's everything you ever wanted. In fairy tales the bad guy is very easy to spot. The bad guy is always wearing a black cape so you always know who he is. Then you grow up and you realize that Prince Charming is not as easy to find as you thought. You realize the bad guy is not wearing a black cape and he's not easy to spot; he's really funny, and he makes you laugh, and he has perfect hair.”
Annie Leibovitz
Off to Hollister gallerian
Ha en fin dag allihopa!
.
Skoltidning - Carpe diem och allt sånt där klitchigt. ( Skrivet av mig)
Vi svenskar har så himla svårt att släppa loss, göra något spontant. Vi har våra rutiner och gör samma saker varje vecka. Hade Jensen inte haft sena och tidiga veckor hade jag antagligen tagit samma buss hem och till skolan varje dag. Mitt jobb har alltid samma tider och jag lagar alltid köttbullar till barnen jag vaktar. Rutin. Regler. Rutiner. Regler. Och så fortsätter min vardag.
Jag tror att en av anledningarna till att folk älskar sommaren och sommarlov är att för en gångs skull försvinner alla måsten och man får tid att göra det man verkligen vill. Hur bra mår man inte på sommaren? Man känner sig fri och spontan. Man lever.
Tänk om man kunde fortsätta med detta tänk i vår vardag?
På sista tiden har jag försökt tänka på min spontanitet. Förra söndagen bokade jag och min kompis sista minuten biljetter till en konsert med Ron Pope på Södra Teatern. Att stå i ett mörkt rum och lyssna på Ron i en och en halv timme på en söndag gav mig mer glädje än vad hela veckan hade gjort.
Efter det tog jag sista bussen hem. Hann sova 5 timmar den natten innan det var dags att åka till skolan. Trots sömnbrist och slut på kaffe kände jag mig piggare än vad jag gjort på länge. För vad är mest värt? Några fler timmars sömn mot några timmars glädje? Jag väljer glädje, alla gånger!
Så nu tycker jag vi borde ladda upp med lite spontanitet innan sommaren. Ta chansen nu när vädret är på vår sida, Stockholm blomstrar och humöret är på topp. I vår och sommartid erbjuder Stockholm dig alla möjligheter till att ha roligt. För att lura ut dig ur din vardagliga bubbla har jag några tips.
1. Gå och skaffa dig SvDs årskort. Det innebär att du får tillgång till cyklarna som finns vid olika ställ i hela staden för endast 250 kr per år.
2. Håll koll på Södra teaterns och Grönalunds konserter, vem vet kanske just din favorit artist spelar?
3. Grönalund är ett vinnande koncept som alltid kommer vara lika kul. Man behöver inte stå och hänga utanför popexpressen för att man är på Grönan. Glöm er fjortisfobi och låt er själva vara barn igen!
4. Djurgårdens trampbåts uthyrning är guld nu när solen skiner. Dra ihop ett gäng och trampa runt djurgården. Akta er för Vinkingline båtarna bara!
5. Uteservering till sommarens småtimmar är något man aldrig ska underskatta. Josefinas, Pontus by the sea, Snaps och strandbryggan är favoriter.
6. Picknick är aldrig fel. Stockholm hyllas oftast för sina parker. Lek lite turist och gå och sätt dig med ett skönt sällskap och ät lite jordgubbar och smörgåsar i det gröna.
Det här är bara ett fåtal tipps att göra. Nu litar jag på er spontanitet att ni går ut och hittar på andra grejer. Så hur mycket det än tar emot, gå ut och fånga dagen gott folk!
CARPE FUCKING DIEM PEOPLE.
Jensen Norras skoltidning- Skrivet av mig.
För att bygga sin armé kidnappade han barn och ungdomar, tvingade dem mörda, som soldater i hans armé. Han tvingade dem mörda sina föräldrar så att skammen av att ha mördat sina föräldrar skulle fungera som en bindningskraft till armén, då de inte hade något att återvända hem till om de lyckades rymma. Hans armé är ökänd för sina blodiga tillslag mot lokalbefolkningarna i och omkring Uganda men idag befinner sig LRA främst i Demokratiska Republiken Kongo, Centralafrikanska Republiken samt Södra Sudan. Av barnen som Kony kidnappar till sin arme, används cirka 20% till strid för att mörda. Av alla tjejer som bortförs tros 100% utnyttjas sexuellt. Trots att det pågått i över 25 år har omvärlden varit ovetandes om det hemska som sker i Uganda och Kongo. Men så sent som i oktober 2011 skickade Obama omkring 100 elitsoldater till Uganda för att bistå landets armé i den allt intensivare jakten på Kony. Trots detta är Kony och hans närmsta kommendanter ännu på fri fot.
Jag fick höra om Kony via min praktik. Som alla Jensen elever som går Medieprogrammet har man tre veckors praktik och min spenderade jag på ett produktionsbolag där jag fick chansen att träffa Marcus Bleasdale. Marcus är en känd fotojournalist från Storbritannien som har fotograferat och följt i LRAs fotspår sen 1999. Han har just nu sin utställning ”Stolen Children” på Fotografiska här i Stockholm. Det var genom den jag fick chansen att träffa honom. Fotografiska ville göra en intervju med Marcus som visas vid sidan av hans utställning och det jobbet fick produktionsbolaget jag praktiserade för.
När vi väl skulle träffa Marcus för intervjun och inspelningen var jag supernervös. Jag hade övat hela morgonen i spegeln för att kunna säga ” Hi Marcus, your photos are amazing” lagom svalt och avslappnat. Så blev det inte såklart utan min hela min presentation var i falsett och han log förstående när jag förklarade att jag var praktikanten. Hur som helst, genom intervjun insåg jag att all text jag hade läst fick ett helt nytt liv medan han berättade om sina upplevelser och alla olika människor han mött. Han berättade om de barn han träffat, som lyckats fly från Konys armé. Han berättade om Afrika, hur det var att fota i ett land som är så ljust. Han berättade också om hur Afrika hade förändrats sen när han först började jobba där. Marcus är mest känd för sina porträtt av människor, närbilder på ansikten eller helkroppsbilder. Men i ”Stolen Children” samlingen inkluderar han åtta bilder av övergivna hyddor och olika bilder från Afrikas skogar. När vi frågade honom om dem förklarade han hur Afrika hade förändrats genom åren, att barnskratten, det livliga trummandet och dansandet hade försvunnit och med det hade även naturen och miljön runt omkring tystnat. ”Like it was full of sorrow” sa han.
Trots att Kony har agerat med sin armé i flera år så har det inte uppmärksammats i västvärlden förrän nu. Har vi inte brytt oss innan? Eller är det faktiskt så att ingen vetat om det? Kan den plötsliga upptäckten av olja i Afrika ha något med vårt nyväckta intresse att göra? När ett barn i Europa blir kidnappat finns det överallt på nyheterna. Ett exempel är det brittiska barnet Madeleine McCan, som försvann från Portugal 2007. Det är det fallet som fått mest uppmärksamhet av alla försvunna barn i Storbritannien. Belöningen för tips som leder till att Madeleine kommer tillbaka oskadd är nu uppe i 2,6 miljoner pund. Även media har väckt stor uppståndelse för fallet. Fotbollsstjärnor som Cristiano Ronaldo, John Terry och David Beckham har i intervjuer och i TV bett folk höra av sig med information samt visat Madeleines bild på skärmen. Frågan är då, varför har EN persons försvinnande fått en sådan uppmärksamhet medan över 25 000 barn som kidnappats till Konys armé varit okända i 26 år? Hur kan det vara en sådan stor skillnad på vår medkänsla för barn i U-länder gentemot I-länder?
För oavsett vad man har för hudfärg, oavsett var man bor, eller hur mycket pengar föräldrarna har, ska varje barn ha rätt till att vara barn. Ens barndom är det mest oskyldiga man har, det ska inte behöva förstöras för att en maktgalen man använder dem som mördare, förstör dem och våldtar dem. De är barn, barn som ska leka på gatan, skratta och drömma. Barn som ska växa upp i tron att livet är lätt och bara bådar gott. Allt det har Joseph Kony förstört för dessa 25 000 barn. Det är 25 000 barn som aldrig kommer få tillbaka sin barndom. När man tänker på det känns världen orättvis och hopplös. Men istället för att ångra eller ha skuldkänslor, låt oss göra något åt de barn som fortfarande finns där ute. Som gömmer sig om natten i rädsla att bli tagen av Konys armé. Låt oss inte göra samma misstag. Det är så lätt att bry sig på Facebook, beklaga och dela en länk. Men visar det verkligen att du bryr dig?
Vi har 25 år att skämmas för, 25 år av okunnighet och lathet, 25 år då oskyldiga barn har fått lida. Men de misstag vi gjort dessa 25 år kan vi lära oss av. Vi kan förändra, vi spelar roll. Frågan är bara, kommer vi att göra det? Kommer DU att göra det?
Jensen norra skoltidning - skrivet av mig.
London.
Bara ordet får det att pirra till i min mage, en aning nyförälskat och på en sekund svischar minnen förbi i mitt huvud. Min månad i London. Allt utöver vad jag hade förväntat mig.
För hur man än försöker förneka det så har man sina fördomar om både land och befolkning. London för mig var en industri stad där det alltid regnade, fylld med stressade människor som drack te hela dagarna och var allmänt bittra och trötta. I mina ögon hade alla engelsmän rödblont hår, blek hy och var inte allt för vackra, de gillar att spela golf, jaga och hålla på med krocket. I mina ögon var det en typisk engelsman. Men vad visste jag?
För hur ska man egentligen beskriva London?
London är en väldigt mångsidig stad och i mitt nykära tillstånd har jag svårt att tänka mig att man tröttnar på den. De finns saker för alla. Komediklubbar, liveband och spelningar på olika krogar, parader, marknader för både mat och kläder, utställningar, konst, teater. Ja, ett stort sortiment helt enkelt. Och något som är ännu mer fantastiskt är att det alltid händer något.
Vad gjorde jag där?
Jag åkte till London för att jobba på Hollister/Gilly Hicks på Regent street vilket är en av Londons mest folkfyllda gata. Jag fick jobbet när jag var på en weekend med min mamma och vi gick in på Aberecombie and fitch butiken där jag blev scoutad. En kvart senare var jag på min intervju och efter en vecka ringde de och sa att jag hade fått jobbet. Så på två månader planerade jag min ”flytt”. Flygbiljetter till London är alltid relativt billiga och min bostad hittade jag via en internet sajt. Eftersom att det är väldigt dyrt att bo bra och centralt i London sökte jag inneboende och efter en del sållande hittade jag rätt.
Hur var min vistelse?
Genom mitt jobb på Hollister var vi alltid inbjudna till olika event. Min första vecka gick jag på en film premiär med tre andra från jobbet, och ingen mindre än Katy Perry presenterade filmen. Vi var inbjudna på middagar på några av Londons finaste restauranger, där maten lagades av stjärnkockar. Efteråt blev vi upphämtade av bilar som körde oss till klubben vi skulle till. Alla klubbar har proffs dansare och oftast någon artist som spelar. Veckan innan jag kom till London var mina vänner och såg Avicii. Min midsommar afton var inte en klassisk midsommar, den var bättre. Jag och mina svenska vänner hade med oss Sverige flaggor och gick till vår favoritklubb Project, där Ingrosso spelade. Så lite traditions enligt med svensk musik i alla fall. I London är varje dag en fest dag. Gänget från Hollister hittade alltid på något, gick på bio, gick till ett funland nära Piccadilly Circus, vi gick ut och tog en drink, åt middag eller ut och klubba. Oftast var de event som fick oss att gå ut. Vi var på ett Lacoste party där liveband spelade inne i en Lacoste butik i trendiga Soho.
Soho
Soho kan vara ett av mina favoritställen på hela jorden. Det är känt för att vara ” sex kvarteret” då det finns fem olika thaimassage ställen på en och samma gata. Vilket förstärker min teori att London bor är väldigt stressande av sig. Något annat som skiljer Soho från Stockholm är blygsamheten, eller avsaknaden av den snarare.
I skyltkonsterna hänger stora planscher med både nakna kvinnor och män, dräkter i länder och piskor klär väggarna. På gatan kan man gå förbi skyltar där det står ”ping pong show 20 p and a free coctail.” Dessa, vad vi svenskar skulle säga, galenheter ger hela Soho en cool och avslappnad stil. Min första vecka klippte jag mig i en liten salong och blev erbjuden en cider som jag delade med min frisör. Soho har de mest galna gayklubbarna, de är stora lokaler, neonbelysning som får en att tro att man är mitt i en saga, och den bästa blandningen av musik. Allt från gammal schlager till Rock ballader. Förutom läder och piskor kryllar även Soho av olika restauranger, Tapas, italienskt, franskt, ja listan är lång. Min favorit restaurang blev Nandos, en mer exklusiv snabbmats restaurang där kyckling stod på menyn. Nandos är så populärt att bland annat Ed Sheeran har skrivit en låt och Nandos ”chicken wings”. Soho har även andra guldklimpar så som Snogg, där man kan köpa frozen yogurt på vad som ser ut som en liten klubb med olika ljusbollar som lyser upp hela rummet i olika färger. Det blev många besök där efter jobbet. En annan favorit var Bubbletee, det vill säga Tee med bubblor i. Man valde först smak på sitt tee, om det skulle vara varmt eller kallt och sen valde man smak på sina bubblor. Vissa bubblor exploderar i munnen medan Jelly bubbles är som godis. Vi köpte alltid en blandning och hade bubbel krig med jellybubbles och sprang runt och sköt på varandra med våra sugrör mitt i vimlet av Soho.
Det klassiska London vädret
Något som fascinerade mig med vädret i London var hur det finns hundra olika typer av regn. Allt ifrån så små regndroppar så att du inte märker att det regnar till stora regnbomber som får vem som får en att vilja gå under jorden i rädsla. På en månad hann den lilla brännan jag jobbat upp under våren försvinna och jag kom hem blekare än någonsin. Men jag kunde inte bry mig mindre.
Efter min resa
Redan när jag landar på Arlanda, känner jag mig nästan mer Engelsk än Svensk, vi Svenskar är väldigt reserverade, håller gärna inne med komplimanger och pratar inte med främmande människor medan man i London säger ”Hey Love, it’s fantastic to meet you” och ger varandra en kindpuss när man hälsar på någon. Något trevligare än en handskakning.
Jag har haft världens bästa sommar, fått vänner och minnen för livet. Och en erfarenhet utav att bo själv utan mina föräldrar och av att jobba utomlands. Man lär sig bara på att vara själv, man lär sig att vara självständig och ta ansvar och framförallt att uppskatta sina föräldrar. Herregud vad trött man blir av att städa en hel lägenhet, eller bädda sängen varje dag, eller att laga mat. Min mammas mat har aldrig smakat så gott som när jag kom hem igen efter 1 månad och fyra dag.
Nu när jag är hemma och börjar mitt sista år här på Jensen Norra känns det som att vi har haft sommarlov i ett år. Känner hur mycket jag förändras, särskilt när man kommer tillbaka till sin vardag. Den enda nackdelen med att resa utomlands och jobba eller plugga är att man aldrig känner sig riktigt tillräcklig. När mina vänner tog studenten hemma i Sverige, stod jag inne i mörkret på Hollister och skrattade med mina nya kompisar och arbetskamrater. När jag kom hem till Sverige kände jag på en gång saknaden efter mina kompisar i London, och särskilt det som blev en vardag i London. Kan fortfarande få världens sug och tänka att jag vill ringa mina vänner i London och gå på komedikvällar eller gå ut och klubba. Jag saknar att jobba, jag älskade mitt jobb. Hade världens bästa chefer och det var alltid kul att komma till jobbet. Jag saknar att prata engelska, jag saknar den mörka engelska humorn som var jätte knepig i början. Mest av allt saknar jag mina vänner. En månad går snabbt, men när man umgås så intensivt med människor blir man van vid att prata med dem varje dag. En av mina bästa tjejkompisar från London kom till Sverige och besökte mig kort efter att jag åkt hem och tack vare Faceboo, Skype och Instagram kan jag fortfarande hålla kontakt med dem och vara delaktiv i deras liv även om vi bor i olika länder. Så, antagligen borde jag avsluta det här med något slags budskap om att ”Borta bra men hemma bäst”, men det skulle kännas fel. Nu när jag ser tillbaka på min sommar är alla höjdpunkter i London. Allt från att ligga i Hyde park och sola till utekvällar jag aldrig kommer glömma. Och kanske, ska jag våga säga att vi Svenskar borde sluta vara så Svenska och hemma blinda. Jag älskar Sverige och det kommer alltid vara hemma för mig, men vi är unga, vi borde åka ut i världen, utforska, känna, leva. Våga vara lite ego och stick iväg och plugga eller jobba, jag lovar dig att du kommer bli gott bemött! Jag brukar säga att jag hellre ångrar de sakerna jag gjorde än att ångra att man inte gjorde något. Så, GO FOR IT!
Hade kunnat skriva en hel bok om mitt London äventyr, men det är fantastiskt svårt att få med allt. Så har ni några frågor om hur det är att jobba utomlands, eller om du själv är sugen på att åka iväg efter studenten så är det bara att slänga iväg ett mail.
Todays Workout
