Hon kammade igenom sitt hår en sista gång, kollade sig i spegeln och möttes av hennes ljusblåa ögon som tindrade tillbaks mot henne. Idag skulle hon få träffa honom igen och allt skulle vara perfekt. Han skulle lyfta upp henne så lätt, säga hur stolt han var över hans tjej och berätta hur mycket han älskade henne. Han skulle säga hur mycket han saknat henne och hur svårt avståndet var för honom också. Hon skulle äntligen få veta att han tänkte på henne lika mycket som hon tänkte på honom.
Veta att han satt där på andra sidan av telefon linjen och längtade, även om han aldrig ringde.
Men det gjorde inget, för idag skulle han komma tillbaka. Allt skulle bli perfekt.

Hon var tvungen att vara perfekt, hon skulle visa hur duktig hon var.
Hon knöt sina skor, det var svårt men rosetterna blev fina. Hon skulle berätta att hon knöt dom själv. Och han skulle kolla på henne och le, tillräckligt för henne att veta att hon gjort ett bra jobb.
Hon drog en hand över sin klänning, den finaste hon hade. Hon kände sig fin, som någon värd att älska.
Hon kastade en sista blick i spegeln innan hennes spänning tog över och hon rusade ut i hallen. Han skulle komma snart, så hon skulle vänta här i hallen. Hon satte sig ner och stirrade mot den stängda dörren. Snart snart snart sa den lilla rösten i hennes huvud. Snart.

Han kom aldrig den dagen och linjen var alltid lika tyst. Flickan växte ur sin finaste klänning och hade kastat ut hennes skor för länge sen. Och nånstans på vägen till att växa ur alla de sakerna, blev flickan en kvinna.Den flickan som stod och stirrade blint på en dörr, en dörr som aldrig skulle öppnas, hon växte upp och slutade vänta. Aldrig igen skulle hon stå i sin finaste klänning och hoppas att hon var bra nog att bli älskad. Aldrig igen skulle hon göra allt hon kunde för att bli den han ville att hon skulle vara.
Hon lovade sig själv att aldrig vänta på någon igen. Hon skulle vara riddaren av sina egna vita hästar, kyssa prinsar innan de kysst henne och stänga dörrar innan de hunnits öppna. Aldrig vänta för länge och riskera att stirra sig blind på en dörr igen.

Varje dag kammade hon igenom sitt hår, strök en hand över hennes kläder och kastade en sista blick på sig själv i spegeln. Alla dessa år senare hade hon inte en ända gång mötts av de ögonen hon haft den dagen. Inget tindrande hade någonsin träffat hennes ögon igen, det var borta.
Lika borta som den delen av henne som fortfarande väntade på honom.
Aldrig igen.