Counting my footsteps praying the floor won't fall through again.

Idag är en sån dag, när minsta lilla vindpust kommer få mig falla gråtandes till marken. Känner mig sjuk och trött men det är bara början. Fick besked idag som krossade mitt hjärta. Hatar att inte känna mig bra nog. Och avslaget var en fet smäll i nyllet. Boom. Försöker skaka av mig det men känner mig så ful, ospeciell och otillräcklig att jag vill bara sjunka ner i sängen tills jag orkar vara skinande igen. 
Behöver mina vänner nu, min mamma och familj som får mig känna mig bra. Får dåligt samvete över att jag är deppig i världens häftigaste stad men just nu känner jag mig så obetydlig, liten och trött på mig själv.
 
Fan fan fan.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0