Jag har alltid varit rädd för en viss blick.
Den besvikna blicken.
Den blicken som visar att man inte var tillräckligt bra.
Att man misslyckades.
Blicken som får än känna sig skamsen, smutsig och liten.
För liten.
Känna sig fel.
Känna sig dum.
Den blicken man fick när man var sex och gjorde något som var fel.
Den känslan man fick när man sedan såg det i sina föräldrars ögon.
Man hade varit dum.
Dum, Dum, Dum.
och så liten, för liten.
Jag har alltid varit rädd för den blicken,
men jag är inte liten längre.
Men det jag är mest rädd när jag ser den blicken,
är att i dina ögon så speglas mina
och jag ser vem som är mest besviken och skamsen.