Det var väl inte mer än rätt tänkte hon medan hon målade på ett extra lager över de få ynka blöta fransarna som var synliga. Resten av mascaran hade kletats ut längst hennes kinder och lätt hulkandes återupprepade hon tanken för sig själv.
"Det var väl inte mer än rätt".
Några drag med borsten och lite läppstift så var hon redo för några andetag och lite självinsikt.
Han tyckte inte hon var vacker.
Hon såg sig i spegeln och hade hållt med honom från början.
Han påverkades inte av henne, inte det minsta. Han brydde sig inte och han ville inget. Han hade kunnat gå förbi henne på gatan utan att känna nånting. Han skulle kunna lämna henne, bara gå ifrån allt, utan att ens vända sig om.
Så det var väl inte mer än rätt.

Hon gick ut genom dörren, bort från allt som var stöttande men destruktivt. Bort från honom och den han ville att hon skulle vara.
Det var inte mer än rätt, eller var det det?
Var det fel att behöva blickarna? Behöva beundrelsen, komplimangerna och intresset? Var det fel att hon skulle gå ut och krossa hjärtan för att någon krossat hennes? Hon behövde bli avgudad ikväll, se hur det tindrade i ögonen på någon kille som var lik nog men inte i närheten av den personen som hade malt ner henne till nått hon inte ville vara. Ingen var som han. Allt var bara han.
Men ikväll skulle det vara om henne.

Hon skulle få dem skratta, få dem att säga att hon var rolig.
Hon skulle skratta, få dem att säga att hon var levande och vacker.
Hon skulle få dem att hoppas, få henne att känna sig behövd.

Hon vandrade gatorna ner medan tankarna om honom bombarderade hennes huvud. Arg, förtvivlad, trasig, tokgalen och halvt kär i honom flög hon fram.

Och hon skulle sitta där, bada i komplimanger och kärlek som någon som varit utan vatten i månader. Allt på grund av honom.

Hon behövde bli avgudad ikväll, se hur det glittrade i deras blick. Blicken hon aldrig skulle få av honom. Få all den kärleken hon aldrig kunde få från honom. Sen skulle hon gå hem, antagligen behöva torka bort mer tårar innan hon kröp ner i sängen. Han skulle vara där, där i hennes tankar. Och när den glittrande blicken stirrade mot henne visste hon att hon hoppades av hela hennes hjärta att det var han som satt där istället.