Lyssnar på alla JB´s låtar och försöker hitta motivation till att göra nått vettigt av dagen. När jag har som mest att göra slutar det alltid att jag ligger och degar på sängen i 100 år. Skulle egentligen vara i stan nu, fråga om förflyttning till svenska hollister, klippa mig och handla det sista inför marbella.
Men som ni förstår blev inget av eftersom jag skriver det här.
Nu ska jag packa min väska, som under sommaren varit en trogen partner. Har knappt hunnit packa upp innan det är dax igen. Känns som att jag redan haft alla kläder också, så att packa är bara tråkigt och jobbigt.

Men nu är det dags.
Hörs sen. X

Igår natt landade jag hemma i Sverige igen. Har haft en grym vecka i London.
Jobbat två dagar, träffat massa människor jag saknat, varit på Hiphop kväll på en clubb på bondstreet, sett en bio om världens undergång, dansat med alla favoriter på Project, vidare till BLC. Ätit massor, solat i hyde park, shoppat lite smått, fikat med tia och martina.  Önska jag kunde ladda upp massa bilder men tyvärr är jag även 3000 bilder fattigare. Jävla tjuvar.

Just nu sitter jag hemma på sängen, packat upp och  börjar packa igen. Åker till marbella på onsdag med Mamma, Fab och Kenny. Så att vara hemma känns mer som en mellan landning.



Tack för denna gång London, see you soon.

Sitter på golvet och stirrar tomt ut i luften. Försöker fokusera på möbler omkring mig. Jag ser de klart i nån sekund tills de blir suddiga framför mig. Magen är tom, spydde upp all sorg tills jag inte hade något kvar. Fokuserar på en annan punkt, försöker se klart. Men allt är suddigt. Hör min bror gråta från övervåningen. Vill säga nått, vill säga rätt, men vet inte vad det är. Sitter mot det kalla golvet och kan inte förstå. Alla frågor snurrar runt i mitt huvud. Kan inte ta in nått. Varför är frågan som är svårast att ställa. Vill gråta, känna mig mänsklig och få ut sorgen som jag känner, men jag kan inte. Istället sitter jag och skakar.  Vägrar förstå vad som hänt. Vill inte förstå.
Sitter på golvet i vad som känns som en evighet, har tappat tidsuppfattning. Aldrig har huset känts så tyst. Min brors gråt ekar genom väggarna och det skär i mitt hjärta. Vill vara stark, vill säga att det blir okej, vill stötta och säga alla de rätta orden. Men vad ska man säga när något som det här händer? Finns ingenting att säga som kan göra det bättre. Jag går upp till hans rum, öppnar hans låsta dörr och ser min lillebror sitta och gråta på sängkanten. Han tittar upp på mig och varenda liten del av mitt hjärta krossas när jag ser hans blick. Min lillebror, som jag lovat mig själv skydda mot all sorts smärta, förkrossad, förstörd, förändrad för alltid. Jag sätter mig bredvid honom utan att säga något. Men jag ser i hans blick vad han känner och ändå kan jag inte säga något. Min lillebror, kommer aldrig mer vara liten längre.

Onsdag. Imorgon åker jag till Marbella med tjejerna. Overkligt.
Vi har längtat och peppat inför detta i flera månader. Nedräkningar, listor, regler. Plötsligt är det här.
Så klart ska det klassiska hända. Jag är sjuk. Knarkar vitaminer och hostmedicin.
Utan mobil känner jag mig som världens mest onåbara människa. Har inte hunnit träffa eller ringa någon sen jag kom tillbaks från london och det ger mig en sån ångest. Hatar att känna mig som en dålig vän, syster eller dotter.
Ibland går livet för fort, nästan så att man inte hinner med. Önskar jag kunde vara på flera ställen samtidigt.
Nu ska jag sova. Känner att jag blir alldeles för deep annars.

Godnatt folk. Tänker på er även om jag inte kan höra av mig.