I en film hade det regnat, hon hade tittat ut ur fönstret från taxin och stirrat ut mot gatlamporna och trafikljusen med en död blick. Kanske hade någon sorglig låt spelats, eller simpel pianomusik. Hon hade varit så elegant i all sin sorg, som ur en svartvit film från 60talet.

Men hon satt inte i en taxi och inte en enda gatumusikant spelade när hon sakta vandrade hem genom stan. Det regnade inte heller, inget som kunde spegla smärtan i hennes bröst. Och sorgen fanns det inte ett spår av i hennes ansikte, utan ett svalt leende satt välplacerat på plats. Inte ett tecken på att hon inte kunde andas av all sorg som kröp från magen upp i hennes hals.

Hon ville ju så mycket. Hon ville att han skulle vilja. Men det var först nu hon hade förstått. Och det är sorgligt, när det inte slutar som man hoppas, när filmen inte får ett lyckligt slut och när man långsamt förstår att det är över. Hon hade varit hans största fan, inte för vad han gjorde utan för vem han var. Inte för hans namn utan för hur han såg på henne med en värme som värmde i hela hennes kropp. Hon gick den tysta vägen hem, och försökte dirigera hennes tankar som spelade henne ett spratt. Hon tänkte på allt som varit och allt som det aldrig kommer bli. Hon hade förstått nu, att det här var slutet. Finito, inget mer. Och det var befriande att få en etikett på det. Hon skulle fortfarande vara hans största fan, men någonstans visste hon att hon förtjänade bättre än det här. Han skulle ha varit hennes fan också, inte för vad hon var utan för hur hon var.