fortfarande "superhjälte"
Jag sitter och pluggar lite engelska, plötsligt hör jag ett stor brak, blir livrädd när Melker skriker, blir livrädd och hör inte varifrån det kommer, tänker först springa upp för trappan men hör att det kommer från tvätt stugan, mitt hjärta börjar slå i 120 eftersom att vi bara har stora och tunga saker därinne. Från att dunsen hörts var jag inne i tvättstugan på tio sekunder högst. Får panik när jag ser att torkskåpet (ett stort sådan) har rammlat omkull och att Melker ligger precis under det. Man förstår att hjärtat är det starkaste som finns, för allt jag tänkte med, allt jag bar med, det var hjärtat. Jag bar upp det tunga torkskåpet till sin plats igen och Melker ser inte så skadad ut. Han hade inga alvarliga skador, det han grinade för var att han var chokad, jag däremot skakar, grinar och klappar och pussar på honom. När han tillslut slutat grina frågar han mig om vi kan se råttatouille (filmen) och jag bär upp honom och går uppifrån trappan till hans rum, lägger ner honom i sängen, sätter på filmen och ligger brevid honom och börjar så småning om lugna ner mig. När det väl gäller, är det bara hjärtat som agerar.
"känslan av att ha dig var som ett läkande sår"
Jag är helt galen i lägenhets uppgiften, det är nån dragningskraft till den. Slut pratat om den, jag har hållt i en otam, jätte liten söt mus idag. Jag kan erkänna att jag var ganska rädd. Jag ska berätta allt från början.
Melker och jag går ner till stallet för att hälsa på vårt sjuka får, vi går in i stallet och jag försöker öppna den nya dörren, när jag väl klarat av det så går vi in i kontoret. Bland fårets mat ligger lilla musen i ett litet mus bo ( altså halm lindat runt honom). Melker märker honom först och jag döper honom till råttatouille. Sen gör vi vårt bästa för att få honom lita på oss. De vill säga att vi sitter helt still, ialla fall jag. Melker säger " ser du hur coolt han sitter". Efter fem minuters stirrande säger han det igen, råttatouille har då inte rört sig. Jag får en strålande ide om att bygga ett hus åt honom, Melker och jag springer och gör honom ett litet hus som vi lägger i en enorm kartong låda, där i lägger vi lite halm så att han inte skulle frysa ihjäl. Då var det äntligen dax att visa honom hans nya hem, jag sätter på mig mina vantar och börjar nervöst närma mig honom. Han börjar hoppa upp från kanten i panik, jkag rammlar baklänges för att han ser ut som en flygfisk (inte för att jag sätt någon sådan) efter att jag samlat mig och att råttatouille lugnat ner sig lite gör jag ett nytt försök, när jag närmar mig hoppar han rakt på min hand, jag blir lite nervös och tar tag i honom med min andra hand, precis innan han hoppar från den har jag kommit till kartongen där han ska bo, Melker skriker hurra och jag känner mig som Pippi(barnhjälte). Vi börjar bära på kartongen och när jag ställer ner den för att öppna dörren ser jag hur råttatouille smiter! Melker och jag drabbas av panik och han skriker åt mig att allt är mitt fel, jag känner mig inte som en barnhjälte längre. Melker och jag sörjer vår borttappade vän och Melker frågar när han fyller år. Jag svarade att jag inte visste, han blev överlycklig och sa. "Han fyller år i morgon, vad tror du att han önskar sig?" Jag:"eh en ost kankse".
Imorgon ska jag ner till stallet, leta efter en jäkla mus och ge honom en ost.
Det har jag lovat Melker, jag är en barnhjälte trots allt!
/FW
