Var i Norrtälje igår, kände på lant livet igen. Det var mysigt, riktigt faktiskt. Jag märker att jag stressar alldeles för mycket nu på sista tiden. Sen fick jag ju träffa den finaste ungen i hela världen. Några ord han sa kommer jag aldrig glömma men han hade så rätt när han sa att vi var dom bästa syskonen i hela världen. Jag visste aldrig att man kunde känna en sån stolthet genom att kolla på en människa, en sån liten perfekt varelse.

Jag vill skrika.Så högt att glas går sönder.Så högt att folk stannar på gatan och undrar vad som hänt.
För du hör mig inte.
Du ser mig inte.

Jag vill ställa mig mitt i gatan och bara skrika. Skrika med all den smärta jag har inom mig,all desperation.
För du ser inte mig på den enkelriktade vägen du kör på.
Du kör helldre över mig.

Jag önskade du kunde se mig som den jag är.Men sanningen är att du inte känner mig.Vi är som främlingar och det gör mig äcklad.Det gör mig rädd. Du stänger in mig, trycker mig neråt.
Så jag blir liten och inte får plats. Så liten att jag blir ett barn. Det barnet du vill att jag ska vara. Men du vet att det inte funkar. För ju mer du trycker in mig, ner mig i buren av hur du önskar jag skulle vara destu mer springer jag därifrån till min fantasivärld om hur jag vill vara.

Väl framme på skolgården går hon mot bänken där alla rökare sitter, det vill säga de flesta av hennes vänner. Den här gången var de flesta på lektion eller inte där än men hon tykte sig i alla fall skymta Tom.

- Hej Ellie! Varför svarar du inte på mina sms? Ropar Tom så fort han får syn på henne. Kort därefter får hans avundsjuka ansikte ett skinande leende. Tom var den första killen som hon lärde känna när hon började på skolan. Hon hade uppskattat honom så mycket i början men nu på sista tiden hade hon insett att hans gästvänlighet hade andra avsikter. Han kramade henne stort och hennes skratt kvävdes av hans hårda armar. Hans kramar kändes alltid som att han var rädd att mista henne på något sätt.
- Du frågade om jag ville ta en cigg me dig och du vet att jag inte röker dessutom var jag nästan här när jag fick det så tänkte att jag lika gärna kan svara i verkligheten.
Han skrattade och la armen om henne.
- Du är så svår, kvinna! Hur ska man någonsin få lite egentid me dig?
Nu var de Ellies tur att skratta.
-Svår vet jag inte, men du kommer väll på nått om jag känner dig rätt.
Sen gav hon sitt oskuldsfulla men utmanande leende och började gå mot dörren till skolan.
Tom ropade efter henne.
-Vi har lunch samtidigt idag!
- Har vi ? Skrattade Ellie tillbaka.
- Ja, såg de på schemat. Vill du äta me mig då?
- Kanske. Svarade hon och log mot honom för att minska dissen.
När hon nästan var framme vid porten hör hon hans kompisar säga det som de flesta tyckte om henne.
- Ge upp henne, man ! Hon är för svår. Hon är trevlig och söt men hon är för svår för dig. Hon är för svår för alla på den här skolan. Slösa inte tid. De finns andra ! Fattar inte att en etta kan va så svår!
Hon skrattar lite tyst för sig själv och innan dörren går igen bakom henne hör hon Toms försvars replik.
- Jag vet, men det är bara nått speciellt me henne.