Wonder why we bother with love when it never last.
Hon hade vaknat mitt i natten, på nått sätt kunde hon inte somna.
Rädd för att vakna och inse att allt bara var en dröm.
Eller rädd för att somna för att missa allt det bra, att missa varje detalj.
Rädd för att vakna och inse att allt bara var en dröm.
Eller rädd för att somna för att missa allt det bra, att missa varje detalj.
Hon stod i fönstret och såg hur solen gick upp och skapade en rosa färg på himlen.
Vinden blev varmare och smekte henne när den blåste in genom fönstret och fångade tag i gardinen och hennes hår.
Vinden blev varmare och smekte henne när den blåste in genom fönstret och fångade tag i gardinen och hennes hår.
Hon ville stanna kvar i det ögonblicket, bara pausa i just den stunden.
Rädd för att när solen lyft sig ända upp på himlen, när natten blev till dag, att det skulle vara helt annorlunda.
Som att de skulle förändras för att det var en ny dag.
För hade hon inte redan gjort det?
Igår hade hon stått på marken, stadigt och säkert. Hon skulle antagligen inte lagt märket till hur fåglarna kvittraded på morgonen, eller färgen på himlen.
Men nu, stod hon där och stirrade ut över havet med helt nya ögon.
Alla sinnen lekte i henne och hon var numera långt bort från marken.
Under natten hade hon tappat fotfäste och glömt all gravitation.
Och hon visste att några timmar, när han vaknat och hon var tvungen att gå tillbaks till den hon förväntas vara, att det skulle vara annorlunda.
I morgonljuset stillades alla gårdagens intryck och hon fick tid för att samla tankarna.
Rädd för att när solen lyft sig ända upp på himlen, när natten blev till dag, att det skulle vara helt annorlunda.
Som att de skulle förändras för att det var en ny dag.
För hade hon inte redan gjort det?
Igår hade hon stått på marken, stadigt och säkert. Hon skulle antagligen inte lagt märket till hur fåglarna kvittraded på morgonen, eller färgen på himlen.
Men nu, stod hon där och stirrade ut över havet med helt nya ögon.
Alla sinnen lekte i henne och hon var numera långt bort från marken.
Under natten hade hon tappat fotfäste och glömt all gravitation.
Och hon visste att några timmar, när han vaknat och hon var tvungen att gå tillbaks till den hon förväntas vara, att det skulle vara annorlunda.
I morgonljuset stillades alla gårdagens intryck och hon fick tid för att samla tankarna.
Om bara några timmar skulle det vara annorlunda,
hon skulle behöva landa, fokusera på att få tillbaks fotfästet.
Han skulle vara borta snart, lika borta som natten hon långsamt tog farväl till.
Medan solen steg tog hon farväl av allt, natten och honom.
Det skulle inte bli svårt, det visste hon.
Hon kunde ändå det där med adjön, men hon gillade bara inte ideén på att det var han som skulle säga det.
Hon ville inte vara den som blev kvar medan han åkte vidare.
hon skulle behöva landa, fokusera på att få tillbaks fotfästet.
Han skulle vara borta snart, lika borta som natten hon långsamt tog farväl till.
Medan solen steg tog hon farväl av allt, natten och honom.
Det skulle inte bli svårt, det visste hon.
Hon kunde ändå det där med adjön, men hon gillade bara inte ideén på att det var han som skulle säga det.
Hon ville inte vara den som blev kvar medan han åkte vidare.
Så nu ville hon pausa, stanna kvar i ögonblicket och fånga alla intryck.
Alla de intryck som skulle göra att hon klarade att säga farväl och gå vidare.
Memorera de sakerna som skulle få henne att klara att stanna kvar medan han åkte vidare.
Alla de intryck som skulle göra att hon klarade att säga farväl och gå vidare.
Memorera de sakerna som skulle få henne att klara att stanna kvar medan han åkte vidare.
Kommentarer
Trackback
