Tårarna kom, nej de forsade och hon lät dom rinna.
Skamlöst lät hon dom rinna ner för hennes kind. Hon var till och med stolt.
Bröstet sved och tårarna var salta när de träffade den leende munnen.
Hon föreställde sig hur hon såg ut som en galning där hon satt på bänken, med ett stort leende på läpparna och tårar som aldrig tog slut. Men då fick hon vara galen.

Hon grät för något bra, hon grät för kärlek. Och kärlek gjorde ont när det var riktigt bra. Så stolt lät hon tårarna rinna, medan hon log åt alla fina minnen hon nu skulle lämna. Hon grät för att hon var lycklig och lämnade allt som gjorde henne glad. Hon visste att det var självisk, funderade på om hon skulle klara separationen. Hon funderade på varför hon ens ville lämna stället från första början. Men hon visste också att hon måste, hon ville det med hela sitt hjärt,. även den delen där det gjorde ont. Hon visste att när hon väl vågat flyga skulle allt bli bra, men just nu ville hon sitta på bänken och gråta tills det inte var några tårar kvar. Och hon skulle gråta, gråta för all kärlek, alla vänner, allt hon skulle lämna kvar i landet hon älskade. Hon skulle låta tårarna rinna, känna saltan i munnen medan hon log. Låta folk se hur den genuina blandningen av lycka och sorg fick ett ansikte.