.
Hon hade gjort det igen.
Först var hon sur på honom, för att även om han var perfekt så var han ändå fel.
Sen blev hon sur på sig själv, som återigen börjat något hon inte kunde avsluta.
Fast att hon trodde det skulle vara annorlunda denna gång.
Hon slutade aldrig att hoppas.
Hon hoppades inte på andra utan mer på henne själv.
Önskade att hon någon gång skulle känna den där känslan,
hoppdes på att hon kunde bry sig, bli kär och till och med bli lite galen.
Ingenting.
Så kände hon och det gjorde henne så arg.
Hon försökte att pressa ut sina känslor, förstora upp och leva sig in i nått som inte fanns där.
Och efter ett tag insåg hon att det han kände var äkta var för henne på låtsas.
Hon skulle såra honom, vad hon än gjorde så skulle hon göra det.
Och det gjorde ont bara av att tänka på det,
Och det gjorde ont bara av att tänka på det,
hennes avsikt var aldrig att såra någon.
Men hur förklarar man "det är inte du, det är jag" utan att få det låta som en dålig filmursäkt?
Hur förklarar man att man inte är redo för något man startat?
Kommentarer
Trackback
