Två timmar kvar tills jag landar i London. Mamma sitter och läser om olika områden och bläddrar i en guidebok. Jag pumpar nyinlagd musik från min iPad och without you med usher kommer på. Ibland passar vissa låtar perfekt till ens humör, eller känsla. Och trots shufflemode kommer precis rätt låt på.

Idag ska jag och mamma köpa lite saker på stan till mitt rum, typ örngott, schampoo och såna grejer. Hade inte hon följt med hade jag aldrig kunnat åka. Jag är så himla tacksam över min familj och vänner nu, som pushat mig till att åka. Ibland behöver man nån som tror på en, hjälper till och stöttar. Innan jag gick och la mig igår var jag helt blödig. Jag har underbara vänner och familj, mitt liv i Stockholm har i år varit felfritt. De har hänt så mycket bra saker på sista tiden. Och nu lämnar jag det.  Får en klump i magen. Det är jobbigt att inte veta vad man ger sig in på. Jag har egentligen ingen aning vad som kommer hända i mitt liv under en månad. När jag packade min väska som blev knökfull och vägde 18,9 kg, hade jag inte den blekaste aningen om vad jag skulle packa. För hur förbereder man sig för något man inte vet vad det är?

Jag antar att det ända jag kan göra är att ta varje dag som den kommer ha en positiv inställning och vara öppen för nya saker(Pappa, oroa dig inte, menar kompisar och inte knark).

Hemlängtan och saknaden efter familj och vänner får botas med skypedejter och whatzap sms. Har med bilder på Fabian och Melker i min kallender, de lär vara sönderkramade om några dagar.

Imorgon ska jag och mamma gå på stan, jag vill ta in så mycket som möjligt när hon är här. Sen ska vi äta middag i Nothing hill och kanske gå till nån bar. Jag börjar jobba på lördag, då jag ska gå en utbildnings kurs i Aberecombi butiken. Lite småstressad över det.

Jag skriver så fort jag har tid. Förhoppningsvis har jag massor att berätta. Nu ska jag läsa lite och prata med mamma. Ha de bäst kära läsare, njut av Sverige åt mig!

Sitter osminkad och taggad på bussen. Ska iväg på photoshoot i ropsten. Wish me luck!

Mysmiddag med fin tjej.

”I keep on runin but nothing works, i cant get away from you” Lyssnar på erase me I lurarna och halvjoggar upp för trapporna vid tunnelbanan. Går min catwalk längst odengatan och humöret är på topp. Det är kallt men solen lyser. En bra morgon helt enkelt. Älskar att gå på en gata full med människor och märka att alla viker av när man kommer gåendes. Känner mig mäktig då. Med huvudet högt och med en rak rygg går jag dom självsäkra stegen till min skola. Men plötsligt ser jag honom. Han som gör att mina axlar åker ner och jag blir lika mjuk som en spagetti. Självförtroendet är borta. Ska jag gå fram till honom? Jag måste väll det? Man vill ju inte vara omogen. Han sitter där och ler. Det känns så overkligt att jag träffar på just han. Ett år efter att vi blev tillsammans. Med Erase me i hörlurarna. Fan så overkligt, men det är så det är med honom. En blanding mellan fantasi och verklighet.

Hur kan man egentligen bli så beroende av en människa? Som att man själv bleknar och försvinner. Saknar betydelse. Men Han. Han växer och blir bara mäktigare och mäktigare. Hela ens självkontroll försvinner. Man känner sig maktlös och lite smått galen. Ibland blir jag bara trött på mig själv. Att man låter en annan människa få så mycket kontroll över än. Varför? Alla filmer, böcker och sagor går ut på att våga ge sitt hjärta till nån. Men på nått sätt ser jag den vackra gesten bara som ett självmordsförsök. Att ge hjärtat rakt är ett bra sätt att få det krossat på. Falla ändlöst.

”all i want to do is to be here with you” spelas i mina hörlurar. Rebecca och Fiona får det att låta så enkelt. Eller kanske är det beatet. Det går bara rätt in i skallen. Låter så enkelt. You and me. Punkt. Men så är det ju aldrig. Eller hur? På nått sätt lyckas alltid den personen man drömmer om alltid vara onåbar. Onåbar måste vara världens värsta ord. För en person som älskar kontroll och att veta var man har sin omgivning är Den Onåbara personen rena mardrömmen. Kan inte sova för att jag inte känner att jag har makten. Kan inte koppla av för att jag känner mig i underläge. Men jag antar att det är vad kärlek gör en. Svag och sårbar. Inte alls lika enkelt som en poplåt.