Det var väl inte mer än rätt tänkte hon medan hon målade på ett extra lager över de få ynka blöta fransarna som var synliga. Resten av mascaran hade kletats ut längst hennes kinder och lätt hulkandes återupprepade hon tanken för sig själv.
"Det var väl inte mer än rätt".
Några drag med borsten och lite läppstift så var hon redo för några andetag och lite självinsikt.
Han tyckte inte hon var vacker.
Hon såg sig i spegeln och hade hållt med honom från början.
Han påverkades inte av henne, inte det minsta. Han brydde sig inte och han ville inget. Han hade kunnat gå förbi henne på gatan utan att känna nånting. Han skulle kunna lämna henne, bara gå ifrån allt, utan att ens vända sig om.
Så det var väl inte mer än rätt.

Hon gick ut genom dörren, bort från allt som var stöttande men destruktivt. Bort från honom och den han ville att hon skulle vara.
Det var inte mer än rätt, eller var det det?
Var det fel att behöva blickarna? Behöva beundrelsen, komplimangerna och intresset? Var det fel att hon skulle gå ut och krossa hjärtan för att någon krossat hennes? Hon behövde bli avgudad ikväll, se hur det tindrade i ögonen på någon kille som var lik nog men inte i närheten av den personen som hade malt ner henne till nått hon inte ville vara. Ingen var som han. Allt var bara han.
Men ikväll skulle det vara om henne.

Hon skulle få dem skratta, få dem att säga att hon var rolig.
Hon skulle skratta, få dem att säga att hon var levande och vacker.
Hon skulle få dem att hoppas, få henne att känna sig behövd.

Hon vandrade gatorna ner medan tankarna om honom bombarderade hennes huvud. Arg, förtvivlad, trasig, tokgalen och halvt kär i honom flög hon fram.

Och hon skulle sitta där, bada i komplimanger och kärlek som någon som varit utan vatten i månader. Allt på grund av honom.

Hon behövde bli avgudad ikväll, se hur det glittrade i deras blick. Blicken hon aldrig skulle få av honom. Få all den kärleken hon aldrig kunde få från honom. Sen skulle hon gå hem, antagligen behöva torka bort mer tårar innan hon kröp ner i sängen. Han skulle vara där, där i hennes tankar. Och när den glittrande blicken stirrade mot henne visste hon att hon hoppades av hela hennes hjärta att det var han som satt där istället.

Hon kammade igenom sitt hår en sista gång, kollade sig i spegeln och möttes av hennes ljusblåa ögon som tindrade tillbaks mot henne. Idag skulle hon få träffa honom igen och allt skulle vara perfekt. Han skulle lyfta upp henne så lätt, säga hur stolt han var över hans tjej och berätta hur mycket han älskade henne. Han skulle säga hur mycket han saknat henne och hur svårt avståndet var för honom också. Hon skulle äntligen få veta att han tänkte på henne lika mycket som hon tänkte på honom.
Veta att han satt där på andra sidan av telefon linjen och längtade, även om han aldrig ringde.
Men det gjorde inget, för idag skulle han komma tillbaka. Allt skulle bli perfekt.

Hon var tvungen att vara perfekt, hon skulle visa hur duktig hon var.
Hon knöt sina skor, det var svårt men rosetterna blev fina. Hon skulle berätta att hon knöt dom själv. Och han skulle kolla på henne och le, tillräckligt för henne att veta att hon gjort ett bra jobb.
Hon drog en hand över sin klänning, den finaste hon hade. Hon kände sig fin, som någon värd att älska.
Hon kastade en sista blick i spegeln innan hennes spänning tog över och hon rusade ut i hallen. Han skulle komma snart, så hon skulle vänta här i hallen. Hon satte sig ner och stirrade mot den stängda dörren. Snart snart snart sa den lilla rösten i hennes huvud. Snart.

Han kom aldrig den dagen och linjen var alltid lika tyst. Flickan växte ur sin finaste klänning och hade kastat ut hennes skor för länge sen. Och nånstans på vägen till att växa ur alla de sakerna, blev flickan en kvinna.Den flickan som stod och stirrade blint på en dörr, en dörr som aldrig skulle öppnas, hon växte upp och slutade vänta. Aldrig igen skulle hon stå i sin finaste klänning och hoppas att hon var bra nog att bli älskad. Aldrig igen skulle hon göra allt hon kunde för att bli den han ville att hon skulle vara.
Hon lovade sig själv att aldrig vänta på någon igen. Hon skulle vara riddaren av sina egna vita hästar, kyssa prinsar innan de kysst henne och stänga dörrar innan de hunnits öppna. Aldrig vänta för länge och riskera att stirra sig blind på en dörr igen.

Varje dag kammade hon igenom sitt hår, strök en hand över hennes kläder och kastade en sista blick på sig själv i spegeln. Alla dessa år senare hade hon inte en ända gång mötts av de ögonen hon haft den dagen. Inget tindrande hade någonsin träffat hennes ögon igen, det var borta.
Lika borta som den delen av henne som fortfarande väntade på honom.
Aldrig igen.

I en film hade det regnat, hon hade tittat ut ur fönstret från taxin och stirrat ut mot gatlamporna och trafikljusen med en död blick. Kanske hade någon sorglig låt spelats, eller simpel pianomusik. Hon hade varit så elegant i all sin sorg, som ur en svartvit film från 60talet.

Men hon satt inte i en taxi och inte en enda gatumusikant spelade när hon sakta vandrade hem genom stan. Det regnade inte heller, inget som kunde spegla smärtan i hennes bröst. Och sorgen fanns det inte ett spår av i hennes ansikte, utan ett svalt leende satt välplacerat på plats. Inte ett tecken på att hon inte kunde andas av all sorg som kröp från magen upp i hennes hals.

Hon ville ju så mycket. Hon ville att han skulle vilja. Men det var först nu hon hade förstått. Och det är sorgligt, när det inte slutar som man hoppas, när filmen inte får ett lyckligt slut och när man långsamt förstår att det är över. Hon hade varit hans största fan, inte för vad han gjorde utan för vem han var. Inte för hans namn utan för hur han såg på henne med en värme som värmde i hela hennes kropp. Hon gick den tysta vägen hem, och försökte dirigera hennes tankar som spelade henne ett spratt. Hon tänkte på allt som varit och allt som det aldrig kommer bli. Hon hade förstått nu, att det här var slutet. Finito, inget mer. Och det var befriande att få en etikett på det. Hon skulle fortfarande vara hans största fan, men någonstans visste hon att hon förtjänade bättre än det här. Han skulle ha varit hennes fan också, inte för vad hon var utan för hur hon var.

Det är en underlig känsla att blicka ut över en plats och finna dig själv omgiven av människor du älskar, människor som fyllt din vardag med solsken och skratt och nu är där bara för din skull. Omgiven av bästa vänner, familj, magiska arbetskollegor och vänner. Om två dagar byts dessa ansikten ut mot något helt nytt, på en ny plats men värmen av denna kväll kommer sitta kvar. Du promenerar hem genom staden, med dina bästa vänner vid din sida och går samma gator som du alltid gått. Jag kände så mycket kärlek för Stockholm, staden och människorna. Och jag menar inte "kärlek" som en vardaglig sak, utan jag älskade denna stad. På samma sätt som man älskar sin första kärlek och aldrig älskar någon på samma sätt igen.

Tårarna kom, nej de forsade och hon lät dom rinna.
Skamlöst lät hon dom rinna ner för hennes kind. Hon var till och med stolt.
Bröstet sved och tårarna var salta när de träffade den leende munnen.
Hon föreställde sig hur hon såg ut som en galning där hon satt på bänken, med ett stort leende på läpparna och tårar som aldrig tog slut. Men då fick hon vara galen.

Hon grät för något bra, hon grät för kärlek. Och kärlek gjorde ont när det var riktigt bra. Så stolt lät hon tårarna rinna, medan hon log åt alla fina minnen hon nu skulle lämna. Hon grät för att hon var lycklig och lämnade allt som gjorde henne glad. Hon visste att det var självisk, funderade på om hon skulle klara separationen. Hon funderade på varför hon ens ville lämna stället från första början. Men hon visste också att hon måste, hon ville det med hela sitt hjärt,. även den delen där det gjorde ont. Hon visste att när hon väl vågat flyga skulle allt bli bra, men just nu ville hon sitta på bänken och gråta tills det inte var några tårar kvar. Och hon skulle gråta, gråta för all kärlek, alla vänner, allt hon skulle lämna kvar i landet hon älskade. Hon skulle låta tårarna rinna, känna saltan i munnen medan hon log. Låta folk se hur den genuina blandningen av lycka och sorg fick ett ansikte.

Hon vet inte vad som är värst. Bilden eller texten. Kombinationen var svårslagen dock. Riktade sig direkt mot hennes hjärta som skickar iväg en kall smärta i hela bröstet.
Hon blundar, i hopp om det hon precis läst ska försvinna från hennes näthinna. Men det är kvar. Allt stannar klar och hon börjar ta in det allt mer och mer.

Hon känner sig så dum som reagerar som hon gör, och skäms när hon inser att hon faktiskt hoppats på så mycket mer. Hoppats på nått som aldrig kunde hända. Han ligger med andra nu. Boom. Där hade hon sagt det högt för sig själv.
Smärtan av orden fick henne att vilja gråta, men sen avdomnade den impulsen. Hon stängde av, ville inte känna. Förminskade det och tänkte inte tänka på det mer. Ville inte han vara med henne ville inte hon vara med han. Tänkte inte han på henne skulle inte hon tänka på han.

Smärtan försvann, och hon kände sig stark. Även om hon bara lurat sig själv för en stund.

Det hade snöat.

Han drar på sig den nya vita t-shirten och kollar på sig i spegeln. Den kanske var lite för trång? Han vill inte riskera att folk tror att han är bög, de var hans första dag och hans klasskamrater var tvungna att gilla honom. Första dag ekar i huvudet och han får pirr i magen. Han minns plötsligt hans gamla första dag i skolan i USA. Det känns inte alls lika svårt som den här gången, då hade han trots allt sina föräldrar bakom sig. Sina lyckliga föräldrar. Vem har han nu? Pappa var kvar i USA gift med jobbet och sin sekreterare och mamma kan knappt ta hand om sig själv. Äsch, han rycker på axlarna. Han klarar sig, de har han alltid gjort. Han tittar på den vita tröjan och hur den sitter stramt vid brösten igen. Undrar om tjejerna kommer gilla hur den framhävde hans ögon? Han suckar åt sig själv. Tjejer? Kärlek? Kärlek finns inte, bara tron på den. Den tron är anledningen till att han står där själv framför spegeln idag och hör sin mammas lätta snarkningar. Hon hade antagligen tagit ett glas för mycket. Chill Out var hennes billiga kompis, ett möte om dagen och sen mår mamma genast bättre. Hon kan till och med sova riktigt gott efter ett möte. En kväll innan hon somnat av vinet förklarade hon "att ingen behöver vänner eller kärlek när det finns en dryck som botar mot tomhet ". Ja skit i kärlek. Hans nervositet blir plötsligt omvandlad till förväntan när han tänker att det här kan vara en ny start för honom. Ingen kärlek, inget svek, utan en undanflykt. Som vinet var för hans mamma. Det kan faktiskt bli en riktigt bra dag. Det snöar för det första, Adrian har alltid älskat snö och den där barnsliga känslan han fick av den. En riktigt bra dag...