Och plötsligt var man hel.
Det regnade stillsamt utanför fönstret medan hon tänkte på all kärlek som kommit och gått.
Det sägs att varje kärlek, vän eller hjärtsorg som kommer in i ens liv kommer behålla en liten del av än när de är lämnar än.
Så för varje person som passerar i ens liv, destu mindre av sig själv har man kvar.
De delar av sig själv som man gav iväg och aldrig kan få tillbaka var det ändå något fasanfullt vackert över.
Men hade hon egentligen någonsin varit hel?
Från allra första början,
om man tänker på det, har någon människa någonsin varit helt hel?
Ni vet när man träffar någon som får än att känna sig just så- hel.
Som att allt som har hänt i ens liv, alla människor som kommit och gått inte spelar någon roll.
Nu var hon hel, när hon fått något hon inte ens visste att hon saknade.
Fast på nått sätt visste hon ju det,
dom där dagarna hon är ledsen utan att veta varför eller saknat något eller någon hon aldrig känt.
Hon visste att hon faktiskt saknat och längtat efter nått.
Kanske var det just den där delen av henne själv som hon letat efter och kanske,
bara kanske måste man träffa någon väldigt speciell för att få tillbaka den.
-Felicia E. Weerén.
Kommentarer
Mammi
Jätte fint skrivet!
Felicia
Tack mamma, du är bäst!:) LY
Julia
Så himla fint och så himla sant
Svar:
Felicia Elinor Weerén
Trackback
