Du gillar ändå regnbågar.
Hon, hon hade alltid tyckt att hon kunde se på livet ur så många dimensioner.
Det var något hon gjorde bäst, kunna se och förstå allt.
Det var något hon gjorde bäst, kunna se och förstå allt.
Nu satt hon där på bänken och önskade att hon kunde hålla någon i handen,
eller vara hemma där hon kunde dela sina tankar med en alldeles för bra vän.
Hon såg inte alls i olika dimesnioner på än och samma gång,
hon såg och förstod allt men hennes huvud struktuerade alltid upp det i olika banor,
hon delade upp två versioner i sitt huvud för att få någon logik i det hela.
Ledset och dåligt.
Glatt och bra.
Hon förstod inte hur man skulle ge en hel bild när så mycket var så osammanhängande.
Hur beskriver man känslorna för någon som ger än rosor och kysser än i nacken tills man somnar men stundtals får än att vilja slå huvudet i väggen? Hur förklarar hon att någon som är så himla trasig är det mest fascinerande och vackra hon någonsin sett? Att hans mörker gav henne så mycket ljus.
För hur har man egentligen koll på livet när allt består av så många dimensioner?
Hur ska man kunna klura ut vad man känner när man känner 500 miljarder saker på en och samma gång?
Hon antog att det var det som förvirrade henne så, att hon aldrig fick veta säkert vad hon kände.
Hur hon kunde vara lycklig, så lycklig att hjärtat kramade sig själv i bröstet men samtidigt vara livrädd.
Eller pirret som finns när man gör något farligt, något dumt. Alla missledda känslor som smyger sig på och gör en svartvit film till en enda stor gråzon.
Hon kommer ihåg hur hon redan som liten flicka hade problem med de olika dimensionerna av livet.
Enkelhet var något hon gillade och hon förstod inte varför folk skulle krångla till det så mycket.
När de målade i skolan ritade hon på sitt egna sätt. Gräset var grönt i endast en grön nyans, solen gul i endast en gul nyans och himlen var blå. Inte ljusblå, inte mörklblå- den var blå.
Fröken hade gång på gång sagt att "det är okej att blanda färgerna, hade inte det blivit fint?"
"Fint?" tänkte hon och hon visste att fröken menade väl.
Ändå ville hon fnysa åt henne eller skratta åt hur dumt sagt det va, men det fick man inte göra åt fröknar.
Hon hade sett de andra barnens teckningar och hon var tvungen att hålla med om att hennes röda tulpaner inte var något speciellt jämnfört med de andras blommor som strålade av rengbågens alla färger.
När de målade i skolan ritade hon på sitt egna sätt. Gräset var grönt i endast en grön nyans, solen gul i endast en gul nyans och himlen var blå. Inte ljusblå, inte mörklblå- den var blå.
Fröken hade gång på gång sagt att "det är okej att blanda färgerna, hade inte det blivit fint?"
"Fint?" tänkte hon och hon visste att fröken menade väl.
Ändå ville hon fnysa åt henne eller skratta åt hur dumt sagt det va, men det fick man inte göra åt fröknar.
Hon hade sett de andra barnens teckningar och hon var tvungen att hålla med om att hennes röda tulpaner inte var något speciellt jämnfört med de andras blommor som strålade av rengbågens alla färger.
Det var ju trots allt så mycket finare, att våga öppna upp för de olika nyanserna av livet,
att våga måla en himmel med alla färger av blå.
Våga vara så lycklig att det gör ont för att man är rädd att förlora det.
Våga älska någon även fast att man vet att det betyder att man kommer sakna dem.
Våga flyga fast att man kanske eller antagligen kommer falla.
Våga älska någon även fast att man vet att det betyder att man kommer sakna dem.
Våga flyga fast att man kanske eller antagligen kommer falla.
Hon var ju inte den lilla flickan längre, hon hade sett livet ur alla dimensioner, alla färgnyanser.
Nu kanske hon skulle vara tillräckligt modig att våga se och ta in det på än och samma gång.
Nu kanske hon skulle vara tillräckligt modig att våga se och ta in det på än och samma gång.
Våga blanda lite färger och njuta av kontrasterna.
Blommor i olika färgor var ju fakiskt så mycket vackrare än några trötta röda tulpaner.
- Felicia E. Weerén
Kommentarer
Trackback
