Till Linn.
Och där satt dom,
mitt i det mullrande Stockholms fiket och stirrade på varandra.
Så som bara vänner gör.
Hon,
hon stirrandes med tårar genom ögonen
på sin vän som såg ledsamt tillbaka.
"Jag vet inte vad jag ska säga,
eller om jag säger de rätta sakerna"
började vännen.
Och med de orden kände hon tårarna sjunka tillbaka i ögonen,
som att ögongloben var en svamp som sög in allt tills tårarna var ett minne blott.
För ärligt talat visste hon inte heller vad som var rätt att säga i såna här stunder.
Tjejen som hade mer potenciella konversationer i sitt huvud än alla konversationer hon haft i sitt liv,
visste inte heller de rätta orden för att trösta sig själv.
Så istället satt de där,
mitt i havet av prat, skratt och stockholmstrafik,
omringade av människors vars liv rullade på fast att hennes hade precis stannat,
och de ända de kunde göra var att stirra på varandra,
så som bara bästa vänner gör.
Och även om du inte sa de rätta orden,
även om du inte sa något alls,
så var du där.
Din blick som delade min smärta,
din tvevande hand tog osäkert tag i min,
och medan jag satt och skaka satt du stabilt bredvid.
Ord har missbrukats i miljontals år,
men utan ord, utan några meningar som lovade att allt skulle bli bra,
Så fanns du där.
Utan ord fick mig att förstå,
att du skulle älska mig även när jag var i hundra bitar.
Ja, du skulle älska mig ändå.
- Felicia E Weerén.
Kommentarer
Stina
shiiiit vilken fantastisk text min älskade felicia! Du är så så så såååå duktig. Wow. Jag är helt tagen! <3 skriv en bok nu så att jag har nåt att läsa på stranden i sommar ;)
Svar:
Felicia Elinor Weerén
MATILDA
åh vilken fin blogg!
Svar:
Felicia Elinor Weerén
Vendis
Det här var en utav de finaste texterna jag läst av dig, love you! <3
Svar:
Felicia Elinor Weerén
Ana
no new posts :'(
Svar:
Felicia Elinor Weerén
Trackback
