Wakey!Wakey! and Ron pope @ the 02 shepherd's Bush arena
Vissa kvällar går inte att beskriva hur magiska de är. Känslan av att ställa sig i kön, vänta på att få komma in till konserten man längtat till i veckor. Att slutligen få fly undan vind och regn och komma in till en sån vacker byggnad, känna fjärilar i magen och spänning i luften. Fötterna kändes för lätta och ögonen lyste av uppspelhet. Hålla handen med Annika och Karin, bli varm om hjärtat av ens favoritlåt, få ont i hjärtat av en annan. Smutta alldeles för rött vin och inte bry sig, sätta på flygplansläge för det finns inget som är viktigare nu. Musiken spelas och texter flyter fram, få känna att resten av alla människor i lokalen känner, vågar känna, samma kärlek, sorg, glädje, rädsla, lycka, ångest, och mer lycka under konserten och vara alldeles ensam fast ändå inte. Helt magiskt.
Kan inte beskriva det på något annat sätt. Tack Ron pope, tredje gången gillt och du är fortfarande lika bra. Vad det gäller Wakey!Wakey!, så var det det bästa jag någonsin sätt. Konstant gåshud och alla känslor på en och samma gång. Döbra.
Kommentarer
Diman Dilir
åå vill ocksååå
Trackback
