Dessa människor. Mina människor. 

Jag gillar egentligen inte betäckningen "mina" det känns som att det betyder att man kräver ägarskap genom det. Men och andra sidan så är hela jag deras. De är i mina tankar, mina minnen, mitt hjärta och i min själv. I alla framtidsplaner jag har och var jag än i världen är kommer mitt lilla huvud alltid vandra tillbaka till denna bunt.

Mina bröder, mina bästavänner och min familj ni finns i varje del av mig.

Landade lördagskvällen, 21.30 på arlanda dödsbakis och så nervös. Skulle äntligen få träffa mina favoriter efter alldeles för många månader ifrån varandra och alldeles för några skype samtal. Brorsan hade ingen aning att jag var på g. 19 år är ändå en stor ålder och självklart hade han andra saker att tänka på. Jag älskar överraskningar så hade en pirrig känsla i magen medan jag räknade minuterna innan jag skulle stiga av arlanda express och se mina bästa vänner på platformen. 

Anländer. Ser Elin och Dan, som vinkar och skriker och vi alla springer tills vi möts. Kärlek, så mycket kärlek. En känsla av att en kram inte är tillräckligt intimt, vill vara en liten bebisapa och klänga på deras ryggar en liten stund och bara känna den närheten som man längtat efter. Försöker catcha upp men var börjar man. Äsch, prat spelar ju egentligen ingen roll. Allt är som vanligt, samma schargong, samma skämt och fniss. Åker till Mix för att planera överraskningen och invänta de andra. Dricka champange och bli ännu mer pirrig.  En efter en rullade nästa rockstar in. Elin M, Linn och slutligen Sophie. 
Mina älsklingar, alla samade på ett och samma ställe.

Där jag kan hålla dem i handen, slå dom på axeln och krama lite för länge.
Ni förstår inte hur magiskt det är att äntligen se de människorna man verkligen älskar genom något annat än en liten bildskärm eller på tavlor i ens rum. Klackar på och glasen slukades innan vi gled ner mot Stureplan sjungandes på en gammal Cher låt. " Doooo you believe in love after love after love?" Fnittrar vi och jag börjar bli så uppspelt över att få träffa lillebrorsan som inte hade en aning om att jag var hemma.

Svampen. Fabians bästa vänner håller för hans ögon och jag springer fram och får krama om min skitunge. Tårar och lycka i hela kroppen. 

 

Jag kan skriva så mycket mer, vill att ni ska förstå hur fantastiskt lyckosam jag är som har alla dessa människor i mitt liv. Min handplockade lilla gott och blandade påse av bästa vänner, mina älskade brorsor och mamma som knappt har ögonen öppna när vi kommer hem som busiga småbarn och leker med helium ballonger.

Jag älskar er mer än jag kan beskriva, men nånstans vet jag att ni vet det.

Visste inte att ett dygn kunde vara så bra.