Även fast att jag har världens bästa vänner så känner jag mig så bortglömd ibland. När jag känner så blir jag sur på mig själv för att jag själv inte alltid hinner med allt jag vill och borde.

Men just den känslan, att de man faktiskt anstränger sig för, de man kämpar för att få dem känna sig älskade, ibland glömmer att vara tacksamma eller ge tillbaks.

Jag är världens sämsta på att svara på sms eller ringa tillbaka, men när jag själv är med om det. Att jag får jaga mina vänner, blir jag tokig. Och även om det bara var en struntsak, gör mitt lilla huvud det till världens grej och jag inbillar mig själv att jag är obetydlig för den människan.

Det finns flera personer, som jag älskar med hela mitt hjärta, som jag känner älskar mig lite mindre. Och hur mycket jag anstränger mig, mättas aldrig den känslan. Som att den äter upp mig inifrån.