Vågorna slängde sig på stranden, med en fart och kraft som kändes nästintill våldsam. Påträngande.

Hon satt på en sten på stranden, den sten som blivit hennes på några dagar. Hennes och hennes tankar. Vinden var lika kraftfull och när den smekte henne där hon satt i dens förbi passerande väg kände hon det igen. Intimitet.
Hon satt ensam på en sten, på andra sidan jordklotet från alla som förväntade sig nått av henne, men ändå kände hon det där behovet av ensamhet.

Hon visste att hon brydde sig om han som förväntade sig hennes kärlek tillbaka. Och visst var det besvarat. Hennes hjärta blev varmt av att bara tänka på dem. Men hur kunde det hon hade att ge nånsin vara nog? Kan folk acceptera att man bara älskar en person av halva ens hjärta? Och att det är allt man har att ge dom.

Hon ville inte tro att hon var krossad, någon sorglig karaktär i en bok som gärna skulle få en fälla en tår i medlidande. Hon var inte så. Hon var simpel.

Hon var inte kallhjärtad, snarare tvärtom. Men hon kunde inte ge ut all sin kärlek. Hon ville ha lite för sig själv. Som en garanti. Något att ha kvar ifall den andra delen förlorade sig själv. Hon behövde en del som bara var hennes.
Ensamheten hade alltid haft halva hennes hjärta, och den moralen var stark.
En våg stänker upp mot stenen och kyler ner hennes fötter.
Hon tänkte på honom. Hon hoppades att han förstod, att även om hon inte gav honom allt han ville ha, så gav hon honom allt hon kunde ge. Det måste väl betyda något.