.

Jag står på en flygplats i Mexico, med låtar som är mina egna dundrande i öronen.
Jag kommer ihåg hur det var, när alla låtar kopplades till dig.
Vartenda litet ord, vartenda liten takt var du,
Men det var då, för många misstag sen, nu är det annorlunda.
Jag accessoerar inte ställen, lukter och ord till dig.
Och jag har fått tillbaks mig själv, eller i alla fall en del.
Jag har insett att jag aldrig kommer vara samma tjej igen,
och jag har kommit över det och släppt taget.
Men du verkar fortfarande inte förstå, 
att det är annorlunda nu och att det inte finns något kvar att hämta.
För dig är det fortfarade ett spel,
där du kämpar för att känna något för någon annan än dig själv.
Och jag vill skratta åt mig själv när jag inser att jag lät hela min värld sväva 
kring någon som aldrig älskat någon eller något. 
Och när det var över, även om det var mitt hjärta som var krossat,
är det dig jag tycker synd om.
För hellre spela och förlora, än att vara med i ett spel där man 
varken bryr sig om vinsten eller förlusten.
Du förändrarade mig, från någon som var naiv och oskyldig 
till någon som är hårdare, smartare.
Men du, du är helt orubbad. Precis som du var när jag lämnade dig.
Och efter att jag reste mig, har jag lovat att aldrig kolla tillbaks,
där finns ingenting att hämta.  
Men nu, kan jag se tillbaks på det, tillochmed le.
Du är bara som ett misstag i mitt minne nu,
och det är på nått sätt vackert hur någon som var så rolig också kan vara så tragisk.

 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0