Me. It´s all about me.
Att känna sig själv kan vara väldigt bra, för då kan du också acceptera dig själv.
Du vet hur du fungerar och får förklaringar till ens misstag.
Jag känner mig själv rätt bra,
jag har många behov som ibland blir för mycket. Behov som är väldigt motsägendesefulla.
Jag vill ha allas omtyckande, vara tillräckligt bra och vara det som folk förväntar sig av mig.
Så har jag alltid varit. Denna sida av mig gör att jag är väldigt social, har mycket vänner och gillar många människor.
Det som då är komiskt är att mitt näst största behov och karaktärsdrag är att jag är en riktig ensamvarg, beroende av självständighet. Jag skulle till och med kalla mig egoistisk.
Jag kör mitt eget race, hinner inte med alla och allt jag skulle vilja men jag kör på ändå.
När dagen är slut, när jag gjort mitt bästa i skolan, skapat relationer med mina lärare och klasskompisar, åker jag vidare mot jobb och fortsätter binda relationer. Väl hemma låser jag in mig på mitt rum, med musik som ger men inte kräver något av mig.
Denna tid, är min laddningstid. Då jag behöver samla kraft till att orka vara jag.
Ibland får jag dåligt samvete, då mitt glada humör inte riktigt räcker till till min famil och att all min vilja att vara social tar slut sekunden jag går in genom min hemdörr.
Det är när jag kommer hem, jag känner att jag borde ringa min lillebror, som jag saknar varje dag, eller gå och krama min mamma som hjälper mig orka med mitt vardagsrace, eller ringa de närmaste vännerna vars samtal jag missat när jag jobbat. Allt sånt, alla såna måsten och det jag egentligen vill kommer när jag får min lilla tid för mig själv.
Men då är jag så trött att jag bara orkar bry mig om mig själv. Och det är en egenskap jag hatar med mig själv. Att jag kan kvävas av min vilja att räcka till men också av att ha folks förväntningar på mig.
Och den där ensamheten är så tröstande och förlåtande. Jag lägger mig i sängen och lyssnar på mina spotifylistor med låtar som är gjorda just för mig. Och vill inte ge något mer av mig själv. Vill bara ligga i min säng och bara va. Utan måsten, utan att vara något för någon. Bara vara mig själv.
Och det är egoistiskt, det vet jag. Men som sagt, det är väl bara att acceptera.
Kommentarer
Trackback
