Jensen Norras skoltidning- Skrivet av mig.
På drygt fem dagar hade Kony 2012 filmen blivit sedd av mer än 70 miljoner personer. Den finns överallt på twitter, facebook och alla olika internet sidor. På några dagar blev Kony ett världsnamn genom internet spridningen.
Men vad är det som sker i Uganda och Kongo egentligen? Redan för 26 år sedan började Joseph Kony bygga upp sin armé, som heter LRA ( lord Resistance Army) han var då bara 26 år. Kony har aldrig angett några politiska mål utan drivs endast av makt.
För att bygga sin armé kidnappade han barn och ungdomar, tvingade dem mörda, som soldater i hans armé. Han tvingade dem mörda sina föräldrar så att skammen av att ha mördat sina föräldrar skulle fungera som en bindningskraft till armén, då de inte hade något att återvända hem till om de lyckades rymma. Hans armé är ökänd för sina blodiga tillslag mot lokalbefolkningarna i och omkring Uganda men idag befinner sig LRA främst i Demokratiska Republiken Kongo, Centralafrikanska Republiken samt Södra Sudan. Av barnen som Kony kidnappar till sin arme, används cirka 20% till strid för att mörda. Av alla tjejer som bortförs tros 100% utnyttjas sexuellt. Trots att det pågått i över 25 år har omvärlden varit ovetandes om det hemska som sker i Uganda och Kongo. Men så sent som i oktober 2011 skickade Obama omkring 100 elitsoldater till Uganda för att bistå landets armé i den allt intensivare jakten på Kony. Trots detta är Kony och hans närmsta kommendanter ännu på fri fot.
Jag fick höra om Kony via min praktik. Som alla Jensen elever som går Medieprogrammet har man tre veckors praktik och min spenderade jag på ett produktionsbolag där jag fick chansen att träffa Marcus Bleasdale. Marcus är en känd fotojournalist från Storbritannien som har fotograferat och följt i LRAs fotspår sen 1999. Han har just nu sin utställning ”Stolen Children” på Fotografiska här i Stockholm. Det var genom den jag fick chansen att träffa honom. Fotografiska ville göra en intervju med Marcus som visas vid sidan av hans utställning och det jobbet fick produktionsbolaget jag praktiserade för.
När vi väl skulle träffa Marcus för intervjun och inspelningen var jag supernervös. Jag hade övat hela morgonen i spegeln för att kunna säga ” Hi Marcus, your photos are amazing” lagom svalt och avslappnat. Så blev det inte såklart utan min hela min presentation var i falsett och han log förstående när jag förklarade att jag var praktikanten. Hur som helst, genom intervjun insåg jag att all text jag hade läst fick ett helt nytt liv medan han berättade om sina upplevelser och alla olika människor han mött. Han berättade om de barn han träffat, som lyckats fly från Konys armé. Han berättade om Afrika, hur det var att fota i ett land som är så ljust. Han berättade också om hur Afrika hade förändrats sen när han först började jobba där. Marcus är mest känd för sina porträtt av människor, närbilder på ansikten eller helkroppsbilder. Men i ”Stolen Children” samlingen inkluderar han åtta bilder av övergivna hyddor och olika bilder från Afrikas skogar. När vi frågade honom om dem förklarade han hur Afrika hade förändrats genom åren, att barnskratten, det livliga trummandet och dansandet hade försvunnit och med det hade även naturen och miljön runt omkring tystnat. ”Like it was full of sorrow” sa han.
Trots att Kony har agerat med sin armé i flera år så har det inte uppmärksammats i västvärlden förrän nu. Har vi inte brytt oss innan? Eller är det faktiskt så att ingen vetat om det? Kan den plötsliga upptäckten av olja i Afrika ha något med vårt nyväckta intresse att göra? När ett barn i Europa blir kidnappat finns det överallt på nyheterna. Ett exempel är det brittiska barnet Madeleine McCan, som försvann från Portugal 2007. Det är det fallet som fått mest uppmärksamhet av alla försvunna barn i Storbritannien. Belöningen för tips som leder till att Madeleine kommer tillbaka oskadd är nu uppe i 2,6 miljoner pund. Även media har väckt stor uppståndelse för fallet. Fotbollsstjärnor som Cristiano Ronaldo, John Terry och David Beckham har i intervjuer och i TV bett folk höra av sig med information samt visat Madeleines bild på skärmen. Frågan är då, varför har EN persons försvinnande fått en sådan uppmärksamhet medan över 25 000 barn som kidnappats till Konys armé varit okända i 26 år? Hur kan det vara en sådan stor skillnad på vår medkänsla för barn i U-länder gentemot I-länder?
För oavsett vad man har för hudfärg, oavsett var man bor, eller hur mycket pengar föräldrarna har, ska varje barn ha rätt till att vara barn. Ens barndom är det mest oskyldiga man har, det ska inte behöva förstöras för att en maktgalen man använder dem som mördare, förstör dem och våldtar dem. De är barn, barn som ska leka på gatan, skratta och drömma. Barn som ska växa upp i tron att livet är lätt och bara bådar gott. Allt det har Joseph Kony förstört för dessa 25 000 barn. Det är 25 000 barn som aldrig kommer få tillbaka sin barndom. När man tänker på det känns världen orättvis och hopplös. Men istället för att ångra eller ha skuldkänslor, låt oss göra något åt de barn som fortfarande finns där ute. Som gömmer sig om natten i rädsla att bli tagen av Konys armé. Låt oss inte göra samma misstag. Det är så lätt att bry sig på Facebook, beklaga och dela en länk. Men visar det verkligen att du bryr dig?
Vi har 25 år att skämmas för, 25 år av okunnighet och lathet, 25 år då oskyldiga barn har fått lida. Men de misstag vi gjort dessa 25 år kan vi lära oss av. Vi kan förändra, vi spelar roll. Frågan är bara, kommer vi att göra det? Kommer DU att göra det?
För att bygga sin armé kidnappade han barn och ungdomar, tvingade dem mörda, som soldater i hans armé. Han tvingade dem mörda sina föräldrar så att skammen av att ha mördat sina föräldrar skulle fungera som en bindningskraft till armén, då de inte hade något att återvända hem till om de lyckades rymma. Hans armé är ökänd för sina blodiga tillslag mot lokalbefolkningarna i och omkring Uganda men idag befinner sig LRA främst i Demokratiska Republiken Kongo, Centralafrikanska Republiken samt Södra Sudan. Av barnen som Kony kidnappar till sin arme, används cirka 20% till strid för att mörda. Av alla tjejer som bortförs tros 100% utnyttjas sexuellt. Trots att det pågått i över 25 år har omvärlden varit ovetandes om det hemska som sker i Uganda och Kongo. Men så sent som i oktober 2011 skickade Obama omkring 100 elitsoldater till Uganda för att bistå landets armé i den allt intensivare jakten på Kony. Trots detta är Kony och hans närmsta kommendanter ännu på fri fot.
Jag fick höra om Kony via min praktik. Som alla Jensen elever som går Medieprogrammet har man tre veckors praktik och min spenderade jag på ett produktionsbolag där jag fick chansen att träffa Marcus Bleasdale. Marcus är en känd fotojournalist från Storbritannien som har fotograferat och följt i LRAs fotspår sen 1999. Han har just nu sin utställning ”Stolen Children” på Fotografiska här i Stockholm. Det var genom den jag fick chansen att träffa honom. Fotografiska ville göra en intervju med Marcus som visas vid sidan av hans utställning och det jobbet fick produktionsbolaget jag praktiserade för.
När vi väl skulle träffa Marcus för intervjun och inspelningen var jag supernervös. Jag hade övat hela morgonen i spegeln för att kunna säga ” Hi Marcus, your photos are amazing” lagom svalt och avslappnat. Så blev det inte såklart utan min hela min presentation var i falsett och han log förstående när jag förklarade att jag var praktikanten. Hur som helst, genom intervjun insåg jag att all text jag hade läst fick ett helt nytt liv medan han berättade om sina upplevelser och alla olika människor han mött. Han berättade om de barn han träffat, som lyckats fly från Konys armé. Han berättade om Afrika, hur det var att fota i ett land som är så ljust. Han berättade också om hur Afrika hade förändrats sen när han först började jobba där. Marcus är mest känd för sina porträtt av människor, närbilder på ansikten eller helkroppsbilder. Men i ”Stolen Children” samlingen inkluderar han åtta bilder av övergivna hyddor och olika bilder från Afrikas skogar. När vi frågade honom om dem förklarade han hur Afrika hade förändrats genom åren, att barnskratten, det livliga trummandet och dansandet hade försvunnit och med det hade även naturen och miljön runt omkring tystnat. ”Like it was full of sorrow” sa han.
Trots att Kony har agerat med sin armé i flera år så har det inte uppmärksammats i västvärlden förrän nu. Har vi inte brytt oss innan? Eller är det faktiskt så att ingen vetat om det? Kan den plötsliga upptäckten av olja i Afrika ha något med vårt nyväckta intresse att göra? När ett barn i Europa blir kidnappat finns det överallt på nyheterna. Ett exempel är det brittiska barnet Madeleine McCan, som försvann från Portugal 2007. Det är det fallet som fått mest uppmärksamhet av alla försvunna barn i Storbritannien. Belöningen för tips som leder till att Madeleine kommer tillbaka oskadd är nu uppe i 2,6 miljoner pund. Även media har väckt stor uppståndelse för fallet. Fotbollsstjärnor som Cristiano Ronaldo, John Terry och David Beckham har i intervjuer och i TV bett folk höra av sig med information samt visat Madeleines bild på skärmen. Frågan är då, varför har EN persons försvinnande fått en sådan uppmärksamhet medan över 25 000 barn som kidnappats till Konys armé varit okända i 26 år? Hur kan det vara en sådan stor skillnad på vår medkänsla för barn i U-länder gentemot I-länder?
För oavsett vad man har för hudfärg, oavsett var man bor, eller hur mycket pengar föräldrarna har, ska varje barn ha rätt till att vara barn. Ens barndom är det mest oskyldiga man har, det ska inte behöva förstöras för att en maktgalen man använder dem som mördare, förstör dem och våldtar dem. De är barn, barn som ska leka på gatan, skratta och drömma. Barn som ska växa upp i tron att livet är lätt och bara bådar gott. Allt det har Joseph Kony förstört för dessa 25 000 barn. Det är 25 000 barn som aldrig kommer få tillbaka sin barndom. När man tänker på det känns världen orättvis och hopplös. Men istället för att ångra eller ha skuldkänslor, låt oss göra något åt de barn som fortfarande finns där ute. Som gömmer sig om natten i rädsla att bli tagen av Konys armé. Låt oss inte göra samma misstag. Det är så lätt att bry sig på Facebook, beklaga och dela en länk. Men visar det verkligen att du bryr dig?
Vi har 25 år att skämmas för, 25 år av okunnighet och lathet, 25 år då oskyldiga barn har fått lida. Men de misstag vi gjort dessa 25 år kan vi lära oss av. Vi kan förändra, vi spelar roll. Frågan är bara, kommer vi att göra det? Kommer DU att göra det?
Kommentarer
Trackback
