”I keep on runin but nothing works, i cant get away from you” Lyssnar på erase me I lurarna och halvjoggar upp för trapporna vid tunnelbanan. Går min catwalk längst odengatan och humöret är på topp. Det är kallt men solen lyser. En bra morgon helt enkelt. Älskar att gå på en gata full med människor och märka att alla viker av när man kommer gåendes. Känner mig mäktig då. Med huvudet högt och med en rak rygg går jag dom självsäkra stegen till min skola. Men plötsligt ser jag honom. Han som gör att mina axlar åker ner och jag blir lika mjuk som en spagetti. Självförtroendet är borta. Ska jag gå fram till honom? Jag måste väll det? Man vill ju inte vara omogen. Han sitter där och ler. Det känns så overkligt att jag träffar på just han. Ett år efter att vi blev tillsammans. Med Erase me i hörlurarna. Fan så overkligt, men det är så det är med honom. En blanding mellan fantasi och verklighet.