Sometimes you have to give up on people. Not because you don't care anymore, but because they don't.

En. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Sju. Åtta. Nio. Tio.

Pulsen har lugnat ner sig igen, det slår fortfarande lite fort men lugnar sakta ner sig.
Känner hur mina muskler långsamt slappnar av. Den där möra känslan när man spännt sig och sedan slappnar av gör sig påmind i mina armar.
Huvudet ser bara rött, svart. Argt. Vill säga nått, skrika men alla arga ord kommer bara som ett mummel. Inget tillräckligt bra för att säga.  Det är det värsta. Att inte få ut allt man vill och behöver få ut. Jag känner mig dum, ledsen, skit förbannad, förvirrad, as lack. Allt på samma gång. När jag sen landar, då känner jag mig tom.

Jag har varit så arg på dig så många gånger, och det som gör mig argare är att jag vet att idag inte heller är den sista gången. Du förändrar dig inte. Du är så egenkär att du kan kyssa dig själv i spegeln. När du inte förändrar dig, kan jag inte vara med dig. Och all kärlek jag kände, ger mig bara avsmak i munnen. Bortblåst. Du är värdelös.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0