Heartfelt lies
Ibland undrar jag om vi alla är osäkra själar som söker en väg. Ibland tror jag att vi alla är ensamma men bara försöker hitta sätt att fly från det. En väg bort från ensamhet och den man tror att man är. När jag kollar mig i spegeln möter jag en person jag inte har en aning om vem det är. Jag vet hur andra ser mig. Jag vet vad som förväntas av mig. Men ändå känns den där personen så ynka. Det jag är bäst på är att blunda för mina brister men samtidigt ser jag heller inga bra sidor hos mig. Ibland känner jag mig som en clown. Som säger en sak men menar en annan. För vem säger egentligen sanningen. De flesta kan inte hantera sanningen så varför belasta dom? För hur många gånger har man inte ljugit när någon frågat hur det är? Jag frågar inte längre. Känns inte som att någon bryr sig om varken svaret eller frågan. Bättre att fråga om vädret. Det värsta är när man inte kan sätta fingret på vad som är fel. Då brukar jag oftast nöja mig med att det är jag. Fattar inte varför det ska vara så jäkla svårt att bara vara glad. För jag har ju alltid varit glad, i alla fall utåt. Vissa dagar orkar jag inte ens lee och skratta längre. Dagarna bara går förbi och allt jag gör är att se framåt. Jag lever inte dagarna, jag paserar dom bara. Som en själlös zombie. Jag har förändrats. Det såg jag först i andras ögon. Det värsta med att märka att man har förändrats är att märka att man inte vet vem man förändrats till. Då har alla spår till den man varit suddats ut och där står man. Som en främling i sina vänners ögon och i sina egna. Det värsta är när man inte kan sätta fingret på vad som är fel. Då brukar jag oftast nöja mig med att det är jag. För hur jäkla svårt ska det vara att bara vara glad?
Kommentarer
Trackback
