När du kollar dig i spegeln ser du flera bilder av dig själv.
 Andras bilder av dig påverkar bilden framför dig. Deras syn på dig kan få dig rasera eller växa.

Jag är en sån person som kan växa i andras ögon. Jag har hört så många fina ord om mig, sett så många fina blickar i de sjutton år jag levt och när jag står där framför spegeln är det de jag försöker se i mig själv. Se genom andras ögon, de snällare ögonen. De är bättre än andras kritiska, speciellt mina egna kritiska ögon. 

Men sorgligt nog är jag är den som påverkas av den som säger att jag inte är tillräckligt fin, snygg och allt man nu ska vara för att tillhöra den perfekta mallen.
Så när jag, som säkert många tjejer gör, stirrar tomt på mig själv i spegeln så ser jag en otillräcklig, matt, grå person, lika tråkig som en tapet. Det är så jag känner mig. Som en överskattad jäkla tapet.

Folk har alltid berättat för mig hur självsäker jag verkar, självsäker är för mig ett väldigt bra ord. Jag är väldigt säker i mig själv men har inte det bästa självförtroendet. Men att folk just uppfattar mig som väldigt säker är för att jag valt att va den personen folk säger har en bra personlighet istället för ett vackert yttre. Och på nått sätt tycker jag också att det är en sorts skönhet. Jag antar att jag inte skulle ha ett särskillt vackert yttre utan min personlighet.  

Men för att inte låta allt för deprimerad har jag tänkt såhär, vad är så himla bra med att vara perfekt? Varför ska man sträva efter att vara tillräckligt fin, snygg och bra? Jag borde kunna vara perfekt även om jag har ett ögonbryn, en näsa lika stort som ett berg och finnar i hela ansikter. Vem har bestämt vad som är fult?
Man kan åtminstonde vara Unik om man inte är Perfekt. Unik är ett annat ord för misslyckand antar jag. Men det är alltid nått.
Jag vill inte vara perfekt jag vill vara jag. Unik eller som den där gråa tapeten bara jag är jag.

Don't dare to be different, dare to be yourself if that doesn't. make you different then something is wrong