Ibland är hennes leende lika uppklistrat som ett frimärke.
Hon vet att alla förväntar sig ett leende av henne,
hon är ju den som är stark,
bekymmelse fri och perfekt.
Varför skulle hon inte skratta och le?
När hon går in i ett rum fylls det med glädje.
Hon är som en vind med sin värme och lätthet.

Det var så jag såg henne där hon gick med håret fladdrande i luften.
Hon gick fridfullt på ett skuttliknande sätt,
Hon log så avslappnat trots ärret på underläppen.
Man blev lycklig av att se henne.

Jag log mot henne och hon log mot mig
och hon sa att jag såg ut som världens lyckligaste människa,
att jag såg harmonisk ut av mig.

Hon märkte snabbt att jag inte var världens lyckligaste människa,
trots all skratt och alla leenden så var ingen av oss bekymmelse fria.
De två lyckligaste människorna satt och grät i varandras famnar
och snart insåg dom att man inte bara är stark för att man ler utan också för att man vågar gråta.
Och de var perfekta tillsammans.