Jag vet inte varför men du dyker upp allt mer och mer i mitt huvud. Saknaden kommer igen, allt mer och mer. Jag vet inte heller vad som är värst. Smärtan att det blev som det blev, eller smärtan att mista det man hade. Jag vet på riktigt inte. Känner mig som en förstörd människa när jag tänker på det. Förstörd. Det är det ända ordet jag kan komma på. Känner mig krossad. Ett annat bra ord att beskriva det med.  Men jag önskade jag kunde beskriva den känslan som kommer krypandes när jag står där ensam på tunnelbanan. Känslan som sprider en ångest i mitt bröst. Känslan att jag slösar bort tid. Känslan av att fastna. Jag känner mig tom efter att den känslan silas ut ur min kropp. Tom. Jag blundar. Andas och jag öppnar mina ögon och går vidare. Som att inget hänt.