Jag vill skrika.Så högt att glas går sönder.Så högt att folk stannar på gatan och undrar vad som hänt.
För du hör mig inte.
Du ser mig inte.

Jag vill ställa mig mitt i gatan och bara skrika. Skrika med all den smärta jag har inom mig,all desperation.
För du ser inte mig på den enkelriktade vägen du kör på.
Du kör helldre över mig.

Jag önskade du kunde se mig som den jag är.Men sanningen är att du inte känner mig.Vi är som främlingar och det gör mig äcklad.Det gör mig rädd. Du stänger in mig, trycker mig neråt.
Så jag blir liten och inte får plats. Så liten att jag blir ett barn. Det barnet du vill att jag ska vara. Men du vet att det inte funkar. För ju mer du trycker in mig, ner mig i buren av hur du önskar jag skulle vara destu mer springer jag därifrån till min fantasivärld om hur jag vill vara.