" FEEEELICIA KOLLA VAD JAG HAR HITTAT!"
Det var precis dom orden min kära lilla bror kom in och skrek, han tog upp en pytteliten plast förpacking som var fylld med gräs.
"Gräs..?" sa jag.
"NEJ NEJ, det är ju deras mat. Men hallå ser du inte sniglarna?"
Jag tar burken och kollar lite närmare, där ligger dom. Kanske fem stycken sniglar tätt, tätt ihop.
" mm, nu ser jag. Melker släpp ut dom där annars kommer de ju dö!" säger jag
" Nej men jag har ju gett dom mat, jag har gjort saker de kan leka med och sen har jag gjort ett hål där så att de kan andas! KOLLA!"
Jag suckar och tänker på mig själv i hans ålder. Tror alla barn har varit sådär, dom hittar något djur, sätter det i en burk och sen gråter när dom inser att den är död. Jag var så.
Jag hade en kompis som hette Torun när jag bodde på en Ö utanför sandhamn, på våren kom alla små grodyngel och när de blev söta små minigrodor sprang vi alltid på grod jakt. Men vi tog alltid en groda i taget så att vi kunde fokusera oss på att ta hand om den. När vi väl hittade nån sprang vi hem till Torun och satte grodan i hennes dockskåp. Vi plockade gräs och satte ett litet vatten fat i det om grodan ville bada. Då och då tog vi ut grodan så att den fick leka och kissa. Vi tyckte att v i var jätte duktiga som tog hand om grodan så bra, men det slutade alltid, ALLTID med att grodan dog och vi var förkrossade. Trots ett misslyckande med att ta hand om en groda så fortsatte vi. Flera grodor dog, vi tog även " hand om " sniglar, maskar och fiskar. Alla dog.
När jag var i den åldern när jag gjorde allt detta förstod jag inte alls det här med att det var mitt fel att de dog. Dom skulle ju vara i sin naturliga miljö. Något nästan inga barn förstår.
" Melker.... Sniglarna tycker inte om varandra och kommer börja slåss och äta upp varandra. Skynda dig och släpp ut dom! " säger jag och försöker rädda sniglarna från samma öde jag utsatte mina egna sniglar, grodor och fiskar för.
" MAMMA, ÄTER SNIGLARNA VARANDRA? "
" nej såklart inte" säger Kickan
" HA! där ser du ! " säger melker och går där ifrån med sin lilla burk...
Aja, jag försökte i alla fall.
"Gräs..?" sa jag.
"NEJ NEJ, det är ju deras mat. Men hallå ser du inte sniglarna?"
Jag tar burken och kollar lite närmare, där ligger dom. Kanske fem stycken sniglar tätt, tätt ihop.
" mm, nu ser jag. Melker släpp ut dom där annars kommer de ju dö!" säger jag
" Nej men jag har ju gett dom mat, jag har gjort saker de kan leka med och sen har jag gjort ett hål där så att de kan andas! KOLLA!"
Jag suckar och tänker på mig själv i hans ålder. Tror alla barn har varit sådär, dom hittar något djur, sätter det i en burk och sen gråter när dom inser att den är död. Jag var så.
Jag hade en kompis som hette Torun när jag bodde på en Ö utanför sandhamn, på våren kom alla små grodyngel och när de blev söta små minigrodor sprang vi alltid på grod jakt. Men vi tog alltid en groda i taget så att vi kunde fokusera oss på att ta hand om den. När vi väl hittade nån sprang vi hem till Torun och satte grodan i hennes dockskåp. Vi plockade gräs och satte ett litet vatten fat i det om grodan ville bada. Då och då tog vi ut grodan så att den fick leka och kissa. Vi tyckte att v i var jätte duktiga som tog hand om grodan så bra, men det slutade alltid, ALLTID med att grodan dog och vi var förkrossade. Trots ett misslyckande med att ta hand om en groda så fortsatte vi. Flera grodor dog, vi tog även " hand om " sniglar, maskar och fiskar. Alla dog.
När jag var i den åldern när jag gjorde allt detta förstod jag inte alls det här med att det var mitt fel att de dog. Dom skulle ju vara i sin naturliga miljö. Något nästan inga barn förstår.
" Melker.... Sniglarna tycker inte om varandra och kommer börja slåss och äta upp varandra. Skynda dig och släpp ut dom! " säger jag och försöker rädda sniglarna från samma öde jag utsatte mina egna sniglar, grodor och fiskar för.
" MAMMA, ÄTER SNIGLARNA VARANDRA? "
" nej såklart inte" säger Kickan
" HA! där ser du ! " säger melker och går där ifrån med sin lilla burk...
Aja, jag försökte i alla fall.
Kommentarer
Trackback
