Ellie och Adrian Del 1

Det hade snöat.
Hon satt i sitt kök som hon gjorde varje tisdags morgon. En annan vana på morgonen är att kolla ut och sucka vilket hon även hann med den här morgonen. Hon hatar snö och utanför sitt fönster fanns det massvis av det, hon var antagligen tvungen att skotta för att inte förstöra sina nya stövlar. Hennes Mamma låg och sov så de var nog lika bra att göra de, då skulle hon bli glad när hon vaknade.

Hon häller ut det sista av sitt the och klappar sin hund Mackie som ligger under bordet och sover innan hon går mot hallen. Tar sig en sista titt i spegeln som hon också gör varje morgon. Kollar på håret som är för kort, på ögonen som utstrålar trötthet, på läpparna som var för torra, på magen som var uppsvullen efter frukosten. En sista blick får rumpan, som är alltför liten. Trots dem här komplexen ser hon okej ut, hon orkar inte klaga. Dessutom verkade det som att hon var den ända som la märke till hennes brister. Konstigt tyckte hon men de blir väll tydliga för någon man levt med i 16 år. Hon kollar på sig själv i spegeln en sista gång och lipar åt sig själv.
Sen drar hon på sig sina stövlar och måste erkänna att de passar perfekt till sin nya svarta kjol och sitt blåa linne. Drar över sin svarta mössa över huvudet och satsar på en jag är snygg men bryr mig inte- stil. Sotar till ögonen lite mer för att åstadkomma den känslan. Därefter sätter hon på sin enorma dun jacka och garvar lite åt sig själv i spegeln. Hon ser verkligen enorm ut i den här jackan. Sist men inte minst drar hon upp gitarren på ryggen och går mot ytterdörren. Med spaden i handen skottar hon bort den värsta snön så hon kommer ut från tomten. Hon tittar lite bekymmersamt på sina skor och hoppas att den lilla vistelsen i 3 dm snö inte förstör dem helt. Sen skyndar hon sig mot bussen, inte helt ovanligt försenad. Innan hon hunnit passera krönet kollar hon hastigt mot sin mammas fönster och lyset är fortfarande släkt. Tanken av sin mamma som sover tungt är lugnande och med värmen i bröstet får hon ett litet leende på läpparna. Om de slutade snöa kunde de bli en riktigt bra dag...

Jag är trött på att säga att jag inte bryr mig,
att de är du som förlorar på de.
För jag bryr mig, oj så jag bryr mig
och vi är bada forlorare.
Jag är trott på att låtsas som att jag mår bra,
att jag inte känner nått eller att du inte sårat mig.
Jag är så trött på att bygga upp en falsk fasad.
Jag är så trött på att säga att jag inte behöver dig,
att jag inte saknar dig.

Jag önskar att vi kunde hålla oss till stunderna när allt var bra,
skippa alla bråk, alla fula ord och den där känslan jag får när jag inte är bra nog.
Jag önskar att jag kunde sitta i din famn och vara nöjd och känna mig som världens bästa dotter,
känna din stolthet och känna din kärlek.
Jag har alltid haft ett speciellt band till dig, jag har alltid varit beroende att vara tillräckligt bra i dina ögon.
Jag önskar jag kunde vara det, jag önskar jag kunde ha de känslan kvar.
Men jag är inte bra nog
och kommer aldrig bli
och faktumet att den jag är inte räcker för dig
gör inte dig bra nog för mig.