Vad vore jag utan dina andetag?

Det hade snöat.

Han drar på sig den nya vita t-shirten och kollar på sig i spegeln. Den kanske var lite för trång? Han vill inte riskera att folk tror att han är bög, de var hans första dag och hans klasskamrater var tvungna att gilla honom. Första dag ekar i huvudet och han får pirr i magen. Han minns plötsligt hans gamla första dag i skolan i USA. Det känns inte alls lika svårt som den här gången, då hade han trots allt sina föräldrar bakom sig. Sina lyckliga föräldrar. Vem har han nu? Pappa var kvar i USA gift med jobbet och sin sekreterare och mamma kan knappt ta hand om sig själv. Äsch, han rycker på axlarna. Han klarar sig, de har han alltid gjort. Han tittar på den vita tröjan och hur den sitter stramt vid brösten igen. Undrar om tjejerna kommer gilla hur den framhävde hans ögon? Han suckar åt sig själv. Tjejer? Kärlek? Kärlek finns inte, bara tron på den. Den tron är anledningen till att han står där själv framför spegeln idag och hör sin mammas lätta snarkningar. Hon hade antagligen tagit ett glas för mycket. Chill Out var hennes billiga kompis, ett möte om dagen och sen mår mamma genast bättre. Hon kan till och med sova riktigt gott efter ett möte. En kväll innan hon somnat av vinet förklarade hon "att ingen behöver vänner eller kärlek när det finns en dryck som botar mot tomhet ". Ja skit i kärlek. Hans nervositet blir plötsligt omvandlad till förväntan när han tänker att det här kan vara en ny start för honom. Ingen kärlek, inget svek, utan en undanflykt. Som vinet var för hans mamma. Det kan faktiskt bli en riktigt bra dag. Det snöar för det första, Adrian har alltid älskat snö och den där barnsliga känslan han fick av den. En riktigt bra dag...

Ellie och Adrian Del 1

Det hade snöat.
Hon satt i sitt kök som hon gjorde varje tisdags morgon. En annan vana på morgonen är att kolla ut och sucka vilket hon även hann med den här morgonen. Hon hatar snö och utanför sitt fönster fanns det massvis av det, hon var antagligen tvungen att skotta för att inte förstöra sina nya stövlar. Hennes Mamma låg och sov så de var nog lika bra att göra de, då skulle hon bli glad när hon vaknade.

Hon häller ut det sista av sitt the och klappar sin hund Mackie som ligger under bordet och sover innan hon går mot hallen. Tar sig en sista titt i spegeln som hon också gör varje morgon. Kollar på håret som är för kort, på ögonen som utstrålar trötthet, på läpparna som var för torra, på magen som var uppsvullen efter frukosten. En sista blick får rumpan, som är alltför liten. Trots dem här komplexen ser hon okej ut, hon orkar inte klaga. Dessutom verkade det som att hon var den ända som la märke till hennes brister. Konstigt tyckte hon men de blir väll tydliga för någon man levt med i 16 år. Hon kollar på sig själv i spegeln en sista gång och lipar åt sig själv.
Sen drar hon på sig sina stövlar och måste erkänna att de passar perfekt till sin nya svarta kjol och sitt blåa linne. Drar över sin svarta mössa över huvudet och satsar på en jag är snygg men bryr mig inte- stil. Sotar till ögonen lite mer för att åstadkomma den känslan. Därefter sätter hon på sin enorma dun jacka och garvar lite åt sig själv i spegeln. Hon ser verkligen enorm ut i den här jackan. Sist men inte minst drar hon upp gitarren på ryggen och går mot ytterdörren. Med spaden i handen skottar hon bort den värsta snön så hon kommer ut från tomten. Hon tittar lite bekymmersamt på sina skor och hoppas att den lilla vistelsen i 3 dm snö inte förstör dem helt. Sen skyndar hon sig mot bussen, inte helt ovanligt försenad. Innan hon hunnit passera krönet kollar hon hastigt mot sin mammas fönster och lyset är fortfarande släkt. Tanken av sin mamma som sover tungt är lugnande och med värmen i bröstet får hon ett litet leende på läpparna. Om de slutade snöa kunde de bli en riktigt bra dag...